LITTERATUR | RECENSION. Bukspottkörtelcancer är en cancerform med hisnande snabbt förlopp; för många är det fråga om månader från diagnos till döden. I Péter Esterházys fall: något år.
"Bukspottkörteldagbok" är en rapport från den 24 maj 2015 till den 1 mars 2016. 14 juli samma år dör författaren. Esterházy skrev sig igenom sina cellgiftsbehandlingar, lumbalpunktioner och dödsångestskov. Det har jag förståelse för. För den som ägnat ett helt liv åt det skrivna ordet blir det en omistlig trygghet.
Esterházy, född 1950 i en familj som störtat från att vara en av Ungerns mest inflytelserika (farfar var Móric Esterházy) till att ha mist allt efter andra världskriget, hade så intim kontakt med språket att han medvetet tillät sig att slarva med det i sin sista bok. "Jag skriver detta liggande under värmestrålarna. Klotter, och jag kan inte låta bli att tänka på att det i tryck inte kommer att märkas att det är klotter, och det är inte så att jag sneglar på en eventuell publik när jag skriver detta."
LÄS MER – Lars Gustafsson: Esterházys roman ekar av en hel civilisations religiösa tvivel
Betydelsen av döden
Det är ju sant. Hur många läsare av denna bok kan avgöra skillnaden mellan det Esterházy kallar “klotter” och det som är frukten av hård ansträngning? Inte för att det inte är någon skillnad, men Esterházys författarskap bär så många lager av referenser och respekt att meningen "Jag skriver detta liggande under värmestrålarna" blir betydelsebärande i en text av honom, medan det i en debutroman bara skulle betyda att någon låg under värmestrålar.
På samma sätt som varje litet streck en stor konstnär råkat kladda på ett papper blir värdefullt i kraft av konstnärens största prestationer. Men vad skriver han om döden? "Jag har aldrig känt 'dödens hotande närhet'. Det slår mig: jag har inte ens svävat i dödsfara. Inte heller dödat någon människa. Vilket ödsligt liv."
Ingen panik
Det är sublim humor. Han vägrar släppa in läsaren i eventuell panik. Kanske är det bara min egen inbillning att panik måste uppstå när döden på allvar närmar sig.
Men: "Lilla fröken, tänk Er att i morse vaknade jag av att någonting snörde ihop mitt bröst och min hals, så att jag knappt fick luft, luft till att snyfta. Detta är i princip en enda sats. En ensatskänsla. Jag kände att mitt liv var ett fel. Ett fel."
Läs denna sats många gånger. Och alla de andra ensatskänslorna, och dito tankarna, i denna bok. Det är så den måste läsas: som snabbt viskade telegram från en slocknande tankevärld till en ännu en tid pågående.
Esterházy ringer till oss från en telefonkiosk som sticker upp ur floden Styx. Lurens mikrofondel är halvt nedsänkt i vattnet, så vi måste lyssna koncentrerat för att inte gå miste om nyanserna.
DAGBOK
PÉTER ESTERHÁZY
Bukspottkörteldagbok
Översättning Ildikó Márky och Gunnar D Hansson
Weyler, 273 s.
Martina Montelius är dramatiker, författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste roman är "Ibland är man lessen ibland är man glad".
Läs fler texter av Martina Montelius här.
I tv-spelaren ovan visas senaste avsnittet av Kultur-Expressen, denna gång om akademikrisen med den ständige sekreteraren Göran K Hansson och Författarförbundets Gunnar Ardelius. Kultur-Expressen finns också som podcast.