Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Han sätter fingret på det klibbiga och intima

Geir Gulliksen.
Foto: BAARD HENRIKSEN / WEYLER
Foto: Wahlström & Widstrand
Therese Bohman

I sin nya roman fortsätter den norske författaren Geir Gulliksen utforska den moderna maskulinitetens villkor.

Therese Bohman läser en djupt mänsklig och rörande historia om en medelålders man som beslutar sig för att utforska sin sexualitet. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Det börjar nästan dråpligt: Henning är 55, jobbar med reklam och har köpt en kostym med kortbyxor. Det är inte en typ av kläder han brukar ha, och kostymen får honom att känna sig som en ny person. ”Du ser gay ut”, säger hans kollega.

Uppfylld av att vara ett oskrivet blad i shorts går Henning på ett möte som han avslutar med att ge den manlige kunden en hastig smekning över kinden. Henning kan knappt förklara för sig själv varför han gör det. För kunden är det däremot ett solklart fall av sexuellt ofredande, och Henning får sparken. 

Därifrån vecklar Geir Gulliksen skickligt ut berättelsen om Henning, eller rättare sagt berättelsen om Hennings kärlekar och relationer, hans försök till både tvåsamhet och singelskap, hans relation till barnen och inte minst hans senkomna sexuella utforskanden med både kvinnor och män. Det hela blir ett slags kärlekens memoarer, där Gulliksen med snudd på forensisk noggrannhet undersöker varje skeende, känsla och impuls som har lett Henning från relation till relation.

Henning är, som vanligt hos Gulliksen, en modern man, idealistiskt övertygad om att en tillvaro bortom samhällets normer och förväntningar ligger inom räckhåll. Feminism intresserar honom, men inte främst för kvinnors skull, utan för att den kan erbjuda honom en möjlighet att bli någon annan.

Han har också en förmåga att exakt sätta fingret på det i tillvaron som är intimt och klibbande, generande och ovärdigt.

På samma sätt är kärleken i första hand ett redskap för självförverkligande: ”Jag förälskade mig i en som hette Rannveig och bestämde mig för att det var tillsammans med henne som jag kunde bli mig själv, den jag alltid skulle ha blivit.” Så motiveras både varje ny relation och varje uppbrott.

Men vem är Henning när han är sig själv? Han anpassar sig konstant efter situationen och människorna i den, blir den som krävs eller önskas av honom. En medelklassens mannen utan egenskaper, ständigt beredd att anta den skepnad omgivningen förväntar sig.

”Bli snäll igen” påminner en hel del om Gulliksens tidigare romaner i sitt undersökande av tvåsamhetens mekanismer, ett ämne där han måste betraktas som en auktoritet, men som han ändå lyckas återkomma till med en närmast barnslig storögdhet och förundran. Han har också en förmåga att exakt sätta fingret på det i tillvaron som är intimt och klibbande, generande och ovärdigt: Att längta efter ömhet från någon som inte vill ge den eller att vilja ge den till någon som inte vill ha den, pinsam kåthet, sårad stolthet, känslomässig hjälplöshet, de tillfällen då det som Henning kallar den emotionella ekonomin inte går jämnt ut. 

Även om ”Bli snäll igen” inte är lika knivskarp som Gulliksens succé ”Berättelse om ett äktenskap”, är den i mycket djupt mänsklig och rörande. Det är även den egentligen irriterande Henning, som trots att han är vek och självupptagen på ett närmast passivt aggressivt sätt, samtidigt liksom gör så gott han kan och drivs av ett slags naiv upptäckarglädje. 

Och framför allt sätter romanen fingret på frågor som stannar kvar: Vad är egentligen en människas kärna? Existerar något sådant som en helt oegennyttig kärlek? Är alla relationer i själva verket en enda stor iscensättning? Och måste det i så fall vara fel?


ROMAN

GEIR GULLIKSEN

Bli snäll igen

Översättning Cilla Naumann

Wahlström & Widstrand, 259 s.


Therese Bohman är författare och kritiker på Expressens kultursida.