Han för oss närmre det nazistiska våldets väsen

RECENSION. När Faethon och Glänta förlag nu gör gemensam sak och ger ut Jean Amérys ikoniska essäer om sina erfarenheter som koncentrationslägerfånge för första gången på svenska, är det med en sammetssvart liten volym som utstrålar en känsla av stark uppfordran. Det är som om boken håller upp en spegel, en uppmaning till oss, samtidens människor, att återigen möta angelägenheten hos dessa så ofta refererade texter, och sätta dem i förbindelse med vår egen tid. 

Inte minst genom att volymen innefattar Amérys förord både till originalutgåvan 1966 och nyutgåvan 1977 – med bara ett decennium emellan sig representerar årtalen två helt olika epoker med avseende på var den kollektiva bearbetningsprocessen av Förintelsen vid respektive tidpunkt befann sig. Ett tredje förord, ett förord riktat mot vår egen tid, lyser givetvis med sin frånvaro, ett sådant anmodas vi som läsare möjligen uppfinna åt oss själva, och det är en del av denna utgivnings styrka: den fastnaglande blicken den vänder mot oss. 

Det blir tydligt inte minst genom idéhistorikern Victoria Farelds initierade efterord, där det ressentiment i Nietzsches efterföljd fokuseras som kännetecknar Amérys ingång i frågan om Förintelsen som någonting som aldrig kan avslutas: ett ressentiment som konstitueras av en vägran att acceptera, tolerera och därmed sanktionera på vilket sätt det förflutna lever kvar i nuet i form av fortsatta övergrepp, liksom hur våra samhällen förpassar trauman till historiens glömska under försoningens flagg. Amérys ressentiment står enligt Fareld för det moraliska imperativet att aldrig försonas med det förflutnas våld, och att vår uppgift som efterlevande är att ständigt ”känna oss träffade av offrets sanning”. 

Améry, som egentligen hette Hans Mayer, var österrikare med en katolsk mor och en judisk far – i strikt ortodox mening alltså inte ens jude, men efter Anschluss och Nürnberglagarnas införande i Österrike fråntagen sitt fullvärdiga medborgarskap och omdöpt till Hans Israel Mayer. Efter att först ha suttit i och flytt från ett interneringsläger i Frankrike blir han 1943 i egenskap av medlem i den belgiska motståndsrörelsen tillfångatagen av Gestapo, och när hans judiska identitet röjs deporterad till Auschwitz. 

Det är med utgångspunkt i denna tvååriga lägervistelse, som slutar i Bergen-Belsen, som de självbiografiskt förankrade texterna i ”Bortom skuld och botgöring” – från början fem radioessäer som Améry läste upp i tysk radio 1964 – vecklar ut sina benhårt kompromisslösa resonemang om moral, minne, glömska och avhumaniseringens effekter. Améry skriver med en sorts nästan sarkastisk saklighet om lägertillvaron, om hungern, tortyren, förnedringen, men han stannar inte vid den egna erfarenheten utan låter den ständigt brytas mot filosofiska utblickar och resonemang där denna erfarenhet kan blixtbelysas, och göras närvarande som utgångspunkt för moralisk resning. Det är inte de förvridna armarna i kättingen Améry hängs upp i då han torteras av Gestapo vid tillfångatagandet som blir bilden vi tillåts dröja vid – utan den både symboliska och bokstavliga förvridning av perspektiv, verklighet, tid, som tortyren ger upphov till. 

Améry tvingar skoningslöst läsaren dröja vid varje aspekt av det nazistiska våldet.

Att ”Bortom skuld och botgöring” kommit att bli en sådan avgörande referenspunkt i Förintelselitteraturen, omskriven av författare som W.G. Sebald och en uppsjö andra författare och tänkare, beror förmodligen på många saker. Inte minst på den skarpa iakttagelse- och slutledningsförmåga texten är så till brädden fylld av: Améry tvingar skoningslöst läsaren dröja vid varje aspekt av det nazistiska våldet. Men boken talar också till oss för att den får det ofattbara att komma oss så nära, delvis därför att den erfarenhet av nazismen som Améry skildrar är en erfarenhet från den intellektuelles och assimilerades plats. Bildad i den tyska kulturtraditionen och utan något egentligt levande förhållande till judisk tradition blev han medveten om sin judiska identitet först i och med utplåningspolitiken. Den chockverkan denna påtvingade förvandling till jude ger vid handen blir källan till en distinkt blick på lägererfarenheten, som hans bok låter oss leva oss in i.

Améry tog precis som vittnesförfattaren Primo Levi antas ha gjort sitt eget liv, och det 1978, året efter att nyutgåvan av ”Bortom skuld och botgöring” publicerats. Det är också snarare Levis än Amérys bilder som driver upp i mig efter att jag slagit ihop pärmarna runt den senares texter som, hur oavvisliga de än är, med sin sakligt resonerande stil en smula glider undan. Som bilden i Levis vittnesskildring ”Fristen” från 1963 av den lille treåringen vid befrielsen av Birkenau som getts namnet Hurbinek, det stumma och halvt förlamade barn som fötts bakom lägrets murar, och vars blick ingen står ut med att möta. Som om omfattningen av lägrets hela verklighet rymdes därinne, en outhärdlig horisont. Levis sätt att ge ord åt mötet med detta barn förmedlar en gastkramande kunskap om den nazistiska våldsapparaten. En kunskap läsaren inbjuds omfatta genom att med texten vandra längs de slingriga vägar mot insikt och sanning som bara den skönlitterära gestaltningen kan lysa upp. Världens nakna råhet i en bländning, en bild på gränsen för det uthärdliga. 

”Bortom skuld och botgöring” är en bok för vår tid.

I ett sådant gestaltande register befinner sig inte Améry. Likväl och med det sagt tillhör hans essäer, här överförda till en kristallklar svenska av översättaren Tommy Andersson, den obligatoriska läsningen för var och en som med sina sinnen vill försöka närma sig en förståelse av det nazistiska, men också det koloniala, våldets väsen, varav det senares avhumaniserande verkan på sina offer och på vår värld i stort Améry låter nazismen speglas genom. ”Bortom skuld och botgöring” är en bok för vår tid, liksom för alla de tider som kallar till insikt om människors och samhällens förmåga att skada och förgöra sina främlingar.

Hanna Nordenhök är författare och kritiker på Expressens kultursida.

”Jag viftade Greider i ansiktet” 

Karin Olsson och Magnus Alselind om kulturchefernas muskelskryt och Ivar Arpis inkomst. Succéförfattaren Jens Liljestrand gästar mediepodden och avslöjar sitt värsta minne från Bokmässan.