Han blottlägger den amerikanska kulturen

Foto: FREDRIK SANDBERG / SCANPIX / TT NYHETSBYRÅN

Jonathan Franzens bok ”Crossroads” är första delen av en planerad trilogi som sträcker sig över tre generationer.

Jens Liljestrand finner ett djupt andligt resonemang där frågan om vad som krävs av en god människa står i centrum.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Två meningar in i Jonathan Franzens nya roman vet man att Russ Hildebrandt kommer bli förnedrad. Året är 1971, staden är Chicago och Russ är biträdande pastor i en progressiv församling som bland annat har en stor och framgångsrik ungdomsverksamhet, Crossroads. Privat är han olycklig, med fyra barn och en tråkig och tjock fru (författaren betonar mycket omsorgsfullt hennes övervikt). Det enda som driver honom är hans ambition att erövra en ung, vacker änka i församlingen. På dagen före julafton ser han till att hon gör honom sällskap när det ska idkas välgörenhet och delas ut leksaker och konservburkar till en svart kyrka i downtown. 

Foto: 4th estate

Vi förstår att Russ kommer bli förnedrad, eftersom gestaltning av skam och de drömmar, illusioner och självförvållade misstag som leder oss till skammen, är Franzens främsta verktyg som författare – verktyg som han med särskild förtjusning tillämpar på hycklande medelålders män i medelklassyrken som försöker ha sex med någon i smyg. I den globala författarelit han har tillhört alltsedan genombrottet med romanen ”The corrections” 2001 (på svenska ”Tillrättaläggandena”), står han ut som den kanske främsta gisslaren av den moderna maskuliniteten – sojasörplaren, smygrunkaren, han som likt Joey i ”Freedom” (2010, på svenska som ”Frihet” 2011) försöker vara otrogen mot sin fästmö men tappar vigselringen i toalettskålen och tvingas fiska efter den bland sina egna bajskorvar.

I Franzens hett efterlängtade nya roman, ”Crossroads” befinner vi oss alltså redan från första sidan på välkänd mark. Men samtidigt finns här något mer, något större: början på en historisk familjesaga som – kanske – har förutsättningen att bli ett av de verk som definierar vår tid.

Alla står, som titeln lite onyanserat proklamerar, vid ett vägskäl.

Russ Hildebrandt och hans dråpliga raggningsförsök är nämligen bara en detalj i sammanhanget. Han är en av romanens fem huvudpersoner och delar perspektiv med sin fru Marion, sina söner Clem och Perry och sin dotter Becky (den yngste sonen, Judson, får vi än så länge bara lära känna utifrån). Med ett dramatiskt dygn, den 23 december 1971, som fixpunkt letar sig berättelsen bakåt, vi lär känna Russ och Marions respektive uppväxter i Kalifornien respektive Indiana, får uppleva deras första, spirande kärlek i Arizona i mitten på 1940-talet, ta del av Marions ändlösa terapisessioner för att förstå de oceaner av trauman och smärta som den stillsamma femtioåriga pastorsfrun bär på. Och nuet, syskonen Hildebrandts väg ut i livet i en brytningstid där den amerikanska drömmen har börjat fransa rejält i kanterna – universitetsstudenten Clems känslor inför Vietnamkriget, high school-prinsessan Beckys förälskelse i en lokal folkmusikstjärna, skolpojken Perrys cynism och drogmissbruk. Alla är de på jakt efter en ny identitet, alla söker efter den person de tror sig ha potential att bli – smalare, lyckligare, modigare eller bara friare. Alla står, som titeln lite onyanserat proklamerar, vid ett vägskäl.

Och det hela vecklas ut så sakta, så detaljrikt, så totalt utan ekonomi att det nästan blir provocerande i vår tids krav på snabba kulturkickar, ett litterärt långkok till roman där Jonathan Franzen lägger hundratals sidor på att ställa fram sina schackpjäser. Allt ska med, allt och alla läras känna, varje bifigur ska få en egen lukt och smak, från den sonettskrivande bilhandlaren i Los Angeles på 1940-talet och den bedagade skådespelerskan på Manhattan på 1960-talet till den förbittrade navajoindianen i Arizona i romanens nuplan.

Varje tanke hakar in i den stora väven av inre monologer, varje mening är utmejslad, varje bild mättad med sinnesintryck.

Det enda skälet till att allt detta fungerar är Jonathan Franzens enorma omsorg om sin prosa. Varje tanke hakar in i den stora väven av inre monologer, varje mening är utmejslad, varje bild mättad med sinnesintryck. Så här beskrivs en kvinnlig bifigur när hon kommer in från gatan:

”Her cumulus of hair reeked of pot smoked in chill autumn air, which had hardened the nipples clearly visible through the crepe of her blouse, beneath her unzipped biker jacket.”

Lukten av marijuana i hårburret tillsammans med den kalla höstluften, de styva, behålösa bröstvårtorna under blusen, mc-jackan, allt är knivskarpt. Och alla situationer, från den första kyssen och det första kokainruset till psykoser, våldtäkter och förskingrade arv, beskrivs med samma förtätade känsla av att nu passeras en gräns, nu sker något oåterkalleligt med mig som huvudpersonerna själva erfar. Franzen lyckas vidmakthålla lojaliteten med alla sina familjemedlemmar, förlorar dem aldrig ur sikte.

Samtidsskildrare. ”Crossroads” är första delen i en planerad trilogi, ”A key to all mythologies”, som genom att följa tre generationer från 1900-talets början till nuet ska blottlägga den amerikanska kulturen.
Foto: Mary Altaffer / TT NYHETSBYRÅN

Allt är inte bra i ”Crossroads”. Franzen hamrar ibland in de tidstypiska detaljerna lite väl hårt, det blir många utsvängda jeans och flummiga hippies och kedjerökande hemmafruar. Jag irriterar mig på att den varma dryck som familjen Hildebrandts svenskättade vänner serverar på julfesten kallas ”gløgg” och potatisrätten kallas ”Jannson’s temptation”, inte bara för att det hade tagit en redaktör tio sekunder att googla fram rätt stavning utan också för att det får mig att undra vilka andra detaljer som, när de synas i sömmarna, är slarvigare hopsnickrade än vad som framgår vid första anblicken.

Å andra sidan har ”Crossroads” något som Franzens tidigare verk inte har: ett djupare andligt resonemang. Samtliga medlemmar av pastorsfamiljen brottas med sin tro och frågan om vad som är Guds vilja med deras existens på jorden, alla hoppas på förlåtelse, trots synderna och sveken. I hjärtat av romanen ställs den grundläggande kristna frågan om vad som krävs av en god människa. Vad innebär det att ta vara på sin broder? Måste vi älska våra föräldrar? Är familjen heligare än församlingen? Hur ska vi, för att återknyta till inledningen, leva vidare med skammen och förnedringen?

”Crossroads” är första delen i en planerad trilogi, ”A key to all mythologies”, som genom att följa tre generationer från 1900-talets början till nuet ska blottlägga den amerikanska kulturen. Det återstår att se om Jonathan Franzen ska lyckas lika väl – eller bättre – än Melville, Twain eller Updike med att skriva ”the great American novel”, men kraften, uthålligheten och de episka ambitionerna i hans författarskap gör honom till vår tids främsta utmanare i jakten på den vita valen.


ROMAN

JONATHAN FRANZEN

Crossroads

4th estate, 580 s.


Jens Liljestrand är författare, kritiker och medarbetare på Expressens kultursida. Han är aktuell med romanen ”Även om allt tar slut”.



”Tycker de verkligen att alla ska ha det lika bra?”

KULTURKRIGET. I Expressens nya tv-program ”Kulturkriget: Hemma hos” åker Daniel Sjölin hem till landets intellektuella på jakt efter de sju dödssynderna.

Hos författaren Lena Andersson i Tensta hittar han vreden: ”Jag var ofta arg som liten. De kallade mig Lilla My.”