Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Han axlar ansvaret för att få Dawit Isaak fri

”Jakten på Dawit”.
Martin Schibbye. Foto: Magnus Bergström / ©Fotograf Magnus Bergström Offside Pres
Gunnar Ardelius. Foto: Erik Ardelius

I sin nya reportagebok ”Jakten på Dawit” söker Martin Schibbye efter sanningen om Dawit Isaak.  

Gunnar Ardelius ser en symbol bli kött och blod. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. En orakad kulturuggla i illasittande kavaj och fyrkantiga glasögon hötter med fingret i luften och proklamerar sammanbitet: 

”Sveriges budskap till den eritreanska regeringen är tydligt: vi kommer att fortsätta räkna dagar tills Dawit är fri!”

Martin Kellermans teckning publiceras dagligen i ett hörn på DN Kultur och summerar det hopplösa i fallet Dawit Isaak. Seriestrippen blottlägger komiken i den förtvivlade maktlösheten hos alla som genom åren engagerat sig i den svenske journalisten och författaren Dawits Isaaks öde. 

Det känns som om jag känner Dawit Isaak personligen, men i hologramform.

Samvetsfången Dawit har nu suttit fängslad i Eritrea för ”brott mot rikets säkerhet” utan rättegång i 18 år. Ingen svensk regering, inget journalist- eller författarförbund, ingen medial kampanj, diplomati eller manifestation, inte ens Madonna och Bruce Springsteen som också krävt hans frigivning, har under denna tid förmått den eritreanska regimen att yppa ett knyst om fallet. 

Dagarna har gått. Själv har jag suttit i mörkret i en kopia av hans cell i femton minuter, gått runt i Almedalen klädd i en knallgul Dawit-t-shirt och i egenskap av ordförande i Författarförbundet regelbundet skrivit under protestbrev som vi lagt på lådan ute på den eritreanska ambassaden på Lidingö. Jag har träffat utrikesminister Margot Wallström på UD utan att bli så värst mycket klokare. Det känns som om jag känner Dawit Isaak personligen, men i hologramform. Frågorna har förblivit obesvarade. Tystnaden består. Och dagarna har gått.

”Jakten på Dawit” är Martin Schibbyes andra reportagebok. Tillsammans med Johan Persson gav han 2013 ut den Augustprisnominerade ”438 dagar”. Duon befann sig i området Ogaden med ambitionen att rapportera om övergrepp med kopplingar till oljeföretaget Lundin Petroleum, men arresterades och dömdes till fängelse i elva år för att olagligen tagit sig in i Etiopien samt för samröre med ONLF-gerillan. Efter 14 månader blev de benådade. 

Dawit Isaak. Foto: KALLE AHLSéN / AHLSENS FOTO AB

Likheterna mellan Dawit och Schibbye är uppenbara. Båda har ett starkt rättvisepatos och en obändighet som ger förutsättningar för angelägen och oberoende journalistik där den behövs som mest, men som också fått till följd att de hamnat bakom galler. 

Även om jag personligen har svårt att relatera till att man frivilligt återvänder till oroshärdar och krigszoner är jag som läsare tacksam över att Schibbye gör det obekväma och farliga jobbet. För när många av oss nått en punkt då vi slutat engagera oss i fallet Dawit och inte orkar ställa fler frågor, där tar Schibbyes skrivande sin början: i tvivlet och i en solidaritet som söker nya vägar framåt.

Så vad vet vi egentligen om Dawit Isaak? Både allt och inget skriver Schibbye och konstaterar att Dawit blivit en symbol och att det möjliggör solidaritetsarbete, men att det samtidigt står i vägen för att förstå människan. 

'Var försiktig! Du har ju barn nu. Gör inget dumt', är den sista uppmaningen från Dawits dotter innan jakten börjar.

Schibbye har skrivit under upprop och debattartiklar och krävt Dawits frihet i paneler, men har gradvis börjat tvivla på värdet av fler manifestationer. Uppmärksamheten har kanske hållit Dawit vid liv, resonerar Schibbye, men diskussioner huruvida Sverige ska använda piska eller morot tycks inte leda någon vart.

I ett möte med Dawits dotter Betlehem, där Schibbye berättar att han tänker söka visum till Eritrea, säger han att det som behövs nu kanske är samma sak som Dawit kämpade för: kunskap, förståelse och förklarande journalistik. 

”Var försiktig! Du har ju barn nu. Gör inget dumt”, är den sista uppmaningen från Dawits dotter innan jakten börjar. 

Den väloljade reportageprosan lånar, som titeln antyder, grepp från äventyrs- och deckargenren. Men det som gör boken intressant på allvar och skapar ett tryck i berättandet är att sökandet efter Dawit och hans historia sker i kombination med att Schibbye exponerar sig för sitt eget trauma.

Under läsningen märker jag att jag för första gången upplever att Dawit är något mer än just en symbol.

”Det är som när man har en trasig tand, tungan vill dit och gojsa även om man vet att det bara gör saken sämre.”

Med frenesi axlar Schibbye således det självpåtagna ansvaret att få Dawit fri. Han följer med öppet sinnelag olika mer eller mindre relevanta trådar, idéer och spår. Intervjuar makthavare samt kretsen kring Dawit. Boken vecklar ut sig till en kärleksfull biografi över Dawit och ger en fyllig historielektion om Etiopien och Eritrea. Under läsningen märker jag att jag för första gången upplever att Dawit är något mer än just en symbol, boken tecknar en levande människa av kött och blod. En människa som älskar ost.

Vad som pågår inuti Eritreas president Isaias Afwerkis huvud kan vi bara spekulera i. Men det verkar ändå troligt att det som verkligen betyder något för om Dawit någonsin ska bli fri har med utvecklingen av de interna politiska spänningarna i Eritrea och Etiopien att göra. Så länge regimen sitter kvar skyr de inte några medel och tar inte några onödiga risker i sin ambition att behålla makten. 

Dagarna går. I Sverige fortsätter kampanjen för Dawit. Här om veckan annonserade Bokmässan i ett öppet brev skrivet med samma språkliga friktionslöshet som en dödsruna att de ställer fram en tom stol åt Dawit på mässgolvet. Budskapet till den eritreanska regeringen är tydligt. Vi fortsätter räkna dagarna. 

REPORTAGE

Martin Schibbye

Jakten på Dawit

Offside Press, 238 s. 

Av Gunnar Ardelius

 

Gunnar Ardelius är författare och kritiker på Expressens kultursida. Hans senaste bok är ”Tjuren från Solna”.