Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Han är en ilsken liten råtta som hatar poesisalongen

Linus GårdfeldtFoto: CATO LEIN / BONNIER PRESSBILD
Victor MalmFoto: IZABELLE NORDFJELL
Foto: BONNIERS

När det enda som är intressant med din poesiuppläsning är vilken keps du har på dig på, blir krisen ett faktum.

Victor Malm läser en poet som gnager hål på konventionen och finner en vacker  klagosång över ett tröslöst arbete.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION | LYRIK. En sorts poesi som skrivs från en situation där poesin inte går att skriva. Så skulle man kunna sammanfatta Linus Gårdfeldts femte diktsamling ”Den råttan”, väldigt olik hans övriga, fina men märkligt ouppmärksammade produktion.

Precis varför poesin blivit en smula omöjlig förtäljs inte, men några indicier ges: poeten har ont i ryggen, ingen är särskilt intresserad av (hans) poesi, kritikerna läser den inte med allvaret som fordras, vardagen tar överhanden; dikten betalar sig inte, men ironiskt nog kan han försörja sig på att lära andra hur man skriver.

Klanta sig med Tranströmer

Och därför vill han nu skriva sig ”närmare något som verkligen betyder något”, vilket paradoxalt nog sammanfaller med att han ”vill bort från all betydelse”. Följden? En vardagens, det enklas och uppgivnas biografiska poesi – befriad från eller berövad allt som i vanliga fall kallas poetisk skönhet och elegans. 

Denna frånvaro formuleras ironiskt och snyggt i en av bokens dikter, där jaget önskar att han kunde skriva dikter som Tranströmers ”Det öppna fönstret”, som parafraseras kort och medvetet klumpigt. Tekniken präglar boken. Gårdfeldt förstör sina dikter, förstör klangen och bilderna, blir den råttan som gnager hål på boken. Istället för den stora dikten skriver han den lilla, trolöst och utmattat vardagliga.

Personlig besvikelse 

Det är orättvist mot Gårdfeldt att läsa hans bok i relation till den bökiga och i sig orättvisa poesidebatten, men det är också svårt att låta bli. I såväl ansatsen som innehållet finns nämligen ett starkt, sorgset motstånd mot och en kritik av samtidspoesin. Men måltavlan är inte så mycket dess former och innehåll som kulturen som omgärdar den – poesins förment självklara värde, bristen på seriös kritik, allt som så lyckligt firas på varenda uppläsningsspektakel. ”Den råttan” är en benämning på både detta och honom själv. 

 

 

Förra året erbjöd Malte Persson något snarlikt i ”Till dikten”, men dess bedrägligt joviala ton tycks ha dolt det allvar som sjöd mellan raderna. I Gårdfeldts fall bottnar dock kritiken i personlig besvikelse, eller snarare en känsla av att ha blivit förorättad av både det ena och andra: förläggaren som bara bryr sig om förlagets framgångsrika författare, kritikerna som läser honom så slarvigt, den svenska poesiuppläsningskulturen, de löjligt små honorar hans böcker ger. Men det förtar på inget vis den lågmälda kraften i hans klagosång. Tvärtom.

Kepsen var intressantare än poesin

För finns det en obestridligt objektiv dimension i allt det subjektiva, som får fin gestalt i en sorglig dikt om en av de få uppläsningarna som Gårdfeldt blev inbjuden att göra efter sin förra – särskilt fina – bok ”Lys med apan”. Efteråt kom en kvinna fram. Men inte för att kommentera läsningen. Hon undrade var han hade köpt sin fina keps. Det var också den enda reaktionen han fick efter läsningen. Tjugo minuter lång. 

Resultatet av tre års hårt arbete. Gårdfeldts slutsats är drastisk:

 

uttrycket att poesin är språket i sin högsta potens

är så oerhört vidrigt (och felaktigt)

tvärtom värderas poesin nästan alltid för högt

i relation till vad den faktiskt gör och är

dess upphöjda status är dock något alla involverade

tjänar på att försöka upprätthålla även jag

 

 

”Den råttan” är antipoesi, och antipoesi är förstås ett traditionellt sätt att göra just det, eftersom sådan med nödvändighet får en reaktiv sida, indirekt bekräftande allt den vill slita sig från. Men Gårdfeldt tar inte adjö av poesin, han bråkar underbart med den, grälar så besviket som bara den som verkligen tror på dess nödvändighet kan göra:

 

det finns så oerhört många saker som är viktigare

ändå sitter jag här

kanske betyder det något

 

LYRIK

Linus Gårdfeldt

Den råttan

Albert Bonniers, 109 s. 

 

Victor Malm är kritiker på Expressens kultursida.