Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Hämndmotiv

Synliggjord sorg. Thane Rosenbaum, amerikansk professor i juridik, anser att brottsoffer och anhörigas känslor får för lite utrymme i rättsskipningen. Foto: Paula Bronstein

Om vi inte ger hämnden en legitim plats i rättssystemet är risken stor att den tar sig uttryck på andra ställen i samhället.

På tvåårsdagen av Utøya läser Carl Rudbeck en bok som pläderar för att anhörigas känslor ska med i straffberäkningen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

SAKPROSA

THANE ROSENBAUM

"Payback. The case for revenge."

University of Chicago Press, 328 s.

Hämnd hör inte hemma i ett rättssamhälle. Hämnd är en primitiv känsla som inte anstår en civiliserad människa. Hämnd har inget att göra med rättvisa. Ungefär så lyder de gängse klichéer som upplysta personer förväntas yttra. Få vågar i dag tillstå, vilka kränkningar de än har utsatts för, att de inte bara söker rättvisa utan också hämnd.

I sin kontroversiella bok "Payback" skriver Thane Rosenbaum att "det är mera acceptabelt att erkänna att man har en konstig smak för pornografi än avslöja att man är hämndlysten".

Rosenbaum, som är professor i juridik vid Fordham University i USA, vågar och argumenterar vältaligt, om än stundom en smula extremt, för att hämnden måste vara ett inslag i en civiliserad stats rättsskipning. En hel del av det han skriver är tillämpligt endast på det specifikt amerikanska rättssystemet, men mycket har global giltighet.

 

Hämnd har uråldriga anor. Det har förekommit i de flesta samhällen. Det är inte bara en rättighet för de förfördelade och eller deras närstående utan också, skriver Rosenbaum, en plikt mot de döda; hämnden återställer ordningen i ett moraliskt universum.

Plikten mot de döda känns relevant dessa dagar, två år efter Anders Behring Breiviks massmord i Oslo och på Utøya. Han dömdes till 20 års fängelse som kan förlängas, men åtminstone i princip kan han komma att friges i början av 2030-talet. Offrens anhöriga kommer däremot att för alltid tvingas leva med sorgen och saknaden.

Vissa kan kanske förlåta, andra inte. Och de som inte kan ska inte behöva känna skuld och skam för att de hatar den som gjort så mycket ont. Ett välfungerande rättssystem, ett som kan påräkna folks förtroende, måste ta dessa känslor med i beaktande. Det duger inte att säga att domstolen har dömt opartiskt och oväldigt; primitiva känslor kan den inte ta hänsyn till. Rosenbaum menar att just dessa påstått primitiva känslor måste vägas in i domen.

Det brukar hävdas, inte utan rätt, att efter avtjänat straff har brottslingen betalat sin skuld till samhället. Det är i och för sig sant men Rosenbaum frågar, eller snarare påstår, att förbrytaren också har en skuld till sitt offer, en skuld som domare sällan vill, kan eller vågar ta hänsyn till. Den bristen vill han rätta till bland annat genom att ge möjlighet för offren eller deras närstående att uttala sig inför domstolen. Han vill också ge dem rätten att överklaga när en åklagare accepterar milda domar. Som det nu är tillmäts offrets känslor alltför liten vikt.

Det finns mycket som pekar på att Rosenbaum har rätt. Om inte: hur ska man då annars förklara att hämndmotivet har en så framträdande plats i litteraturen och filmen, två källor som flitigt används i "Payback" och som kompletterar juridiken. Grekiska tragöder, Shakespeare, Clint Eastwood och många däremellan har använt hämnd som tema. Åskådarna har vanligen gillat att hut går hem och att de skyldiga straffas. Mycket få reagerar med avsky när brutala gärningsmän får vad de förtjänar eller protesterar mot ett förhärligande av hämnden i film och litteratur.

 

Ibland går Rosenbaum lite väl snabbt från litterära exempel till juridiska men han visar hur hämnd har varit och är ett ämne som uppenbarligen fyller ett djupt känt moraliskt behov hos de flesta av oss. Om vi sen vill erkänna det är förstås en annan sak. Men om vi inte erkänner det och inte ger hämnden en legitim och klart definierad plats i rättssystemet är risken stor att den dyker upp på andra ställen där den inte lika lätt kan kontrolleras.

Rosenbaum ser farorna med privat rättvisa. En stat som gör anspråk på våldsmonopol kan aldrig tillåta att privatpersoner tar lagen i egna händer. Vad han vill se är att offrets känslor ska tas med i beräkningen när straff utmäts och att domen ska innebära ett slags tröst, en vetskap att den som gjort ont också ska lida ont. Och inte minst:

Vi behöver inte dölja en önskan att hämnas, för den är ett drag som tycks vara lika gammalt som mänskligheten.

 

Carl Rudbeck

kulturen@expressen.se

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!