Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Hamlet: Aarhus teater, Danmark

Jonas Karlssons Hamlet ställer alla sina medspelare i bakgrunden. Foto: Rasmus Baaner
Hamlet på blandad danska och svenska är komik, tragik och tonvis med spik. Nils Schwartz ser Jonas Karlsson göra sitt livs roll i rollernas roll i Århus.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

TEATER
HAMLET | Av William Shakespeare | Översättning Niels Brunse (danska) och Ulf Peter Hallberg (svenska) | Regi Stefan Larsson | Aarhus Teater, Danmark | Speltid 2.35 t

Han kommer in genom en glipa i den svarta ridån på Aarhus Teater och hälsar publiken välkommen som vore han en ståuppare på en kvällskurs i svenska. Redan med första repliken har han publiken i sin hand och behåller den där till de sista liken. Jonas Karlssons Hamlet är den märkligaste gestaltning av den danske prinsen jag har sett, en fullständigt enastående prestation.
Han är varken sympatisk eller empatisk, snarare charmfullt psykopatisk, spelat eller inte, där han mimiskt förtydligar sina repliker med ständigt rörliga händer och hejdlös energi, fräck, sarkastisk, okontrollerbar, humoristisk och lynnig som ett hav av kval. Till och med hans dödsögonblick blir en avskedsshow, när han gör tummen upp till Horatio och upprepar de där bevingade orden om tystnaden på fyra språk - svenska, danska, engelska och finska (!)
Men alla hyss och ticks och blinkningar till publiken devalverar ändå inte tragiken i rollen. Hamlet får här hålla "att vara"-monologen vid Ofelias döda kropp - ett dramaturgiskt grepp som ter sig självklart - och han utslungar de berömda orden som en rasande och förtvivlad förbannelse över världens ordning.

Att sätta upp Hamlet i Danmark med två svensktalande skådespelare i ledande roller såg inte på papperet ut som ett succékoncept. I själva verket visar det sig vara en alldeles lysande idé. Genom att göra språksvårigheterna till ett bärande komiskt element har Stefan Larsson skapat en föreställning som inte liknar någon annan uppsättning av pjäsernas pjäs jag har sett och inte publiken i Århus heller.
En förutsättning för att företaget ska ha en chans att lyckas är förstås att texten är så känd att de flesta begriper den om den så spelas på swahili i Schweiz med en Hamlet som talar tagalog. Men Larssons uppsättning har därutöver en respektlöshet mot traditionen som ger den en extra dimension både bortom och hitom den tragiska kärnan.
Till det kommer Jens Sethzmans fantastiska scenrum, helt kakelklätt, med tre mäktiga högar stålglänsande spikar att både gräva och kliva i samt i fonden ett långt bord fyllt med flaskor för att markera hur pass på dekis den ruttna danska staten är.

Jonas Karlssons spelstil är så att säga född i dubbelspråkigheten. Han talar svenska uppblandat med en del danska ord, men genom den förtydligande mimiken, som ju egentligen är mera riktad till publiken än till medspelarna, blir språket en fritt kringlöpande retorisk figur, ett metateatralt språkspel i spelet.
Marie Richardsons Gertrud blandar också in danska ord i svenskan. Men hennes roll är långt mera tillbakahållen. Svalt leende ser hon mestadels ut som om de manliga tokerierna och känsloutbrotten egentligen inte angår henne.
Det är framför allt Niels Ellegaards Polonius som tillsammans med Hamlet gör de dansk-svenska språklekarna till en lustiger redundans. Fast tårarna i mina ögon har också andra källor än skrattet. Inte minst Signe Kærup Hjorths Ofelia, en prydlig flicka i skoluniform som förvandlar spikhögarna till tonvis av stigmatiskt stål.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!