Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Håkan Nessers nya liknar en skoluppsats

TILLBAKABLICK. Håkan Nessers nya roman utspelar sig på en högstadieskola i Norrland på 1990-talet.

Foto: Caroline Andersson / PRESSBILD
"Eugen Kallmans ögon".
Håkan Nesser. Foto: Ulf Ryd

Valerie Kyeyune Backström stör sig på det stela språket i Håkan Nessers nya roman "Eugen Kallmans ögon".

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ROMAN

HÅKAN NESSER

Eugen Kallmans ögon

Albert Bonniers, 543 s.

Självklart ligger Håkan Nesser rätt i tidsandan: han blickar bakåt. "Eugen Kallmans ögon" utspelar sig under 1990-talets mitt, och strax efter att Kurt Cobain tog livet av sig introduceras vi för det gäng människor som ska utgöra huvudpersoner i denna spänningsroman.

Denna gång ligger staden K i Norrland, annars är det mesta sig likt och i centrum hittar vi en högstadieskola.

En lika poppis som märklig lärare, Eugen Kallman, har precis gått bort under oklara omständigheter. Samtidigt härjar rasism och motsättningar på skolan, det är skinnskallar och Ny demokrati, och när den traumatiserade änklingen Leon Berger lämnar Lidingö för K och tar över tjänsten som svensklärare efter den mytomspunna Kallman sätts bollen raskt i rullning.

Präktig och statisk form

Självklart kan en mystisk död inte lämnas orörd, så snart är nystandet i gång: vem mördade Kallman? Samtidigt pågår en mängd andra trådar, det är en drös människor i olika åldrar vi följer: lärare, elever, föräldrar till elever ... Alltihop skrivet i berättande dagboksform, och den präktighet och statiskhet formen gärna medför blir snart ett hinder.

 

Se mer: Jens Liljestrand möter Håkan Nesser i Expressen TV.

 

För trots åldersskillnaden på alla figurerna pratar de nästan med samma röst: alla är förnumstiga, lillgamla (även de gamla!) och återberättandet segar ner berättelsen rejält. Intrigen är inte tillräckligt tät för att hålla ens intresse uppe över alla dessa evinnerliga sidor, och ungefär halvvägs känner man att nu borde boken ta slut i stället för att fortsätta fram till dryga 500 sidor.

 

Läs mer: Håkan Nesser bjuder på tomma kalorier i Berlin.

 

När så väl upplösningen kommer är det som att få in en okej varmrätt efter att ha väntat på restaurangen i två timmar – knappast värt det.

Romanens andra stora problem är referenserna. När jag gick i skolan, ungefär samtidigt som denna roman utspelar sig, fanns ett känt knep: byt ut några ord i uppsatsen mot svåra synonymer för att landa ett högre betyg.

Gamla skoltrick höjer inte IQ:n

Tyvärr framstår det som att Nesser tagit med sig det tricket från skolan till skrivandets värld. Alla personer ska referera till dikter, tänkare och strofer på ett ytterst sökt sätt, som mer verkar finnas där för att bekräfta Nessers bildning än att skänka trovärdighet åt karaktärerna. Genialitet i denna dagboksform gestaltas mestadels med användandet av äldre ordformer, såsom att "ånyo" i sig är bevis på högt IQ.

 

Läs mer: Nils Schwartz prisar Nessers "Himmel över London".

 

Annars är skildringen av just skolan bokens behållning, och det märks att Nesser är väl bevandrad i sitt gamla yrke - men det i sig kan inte rädda denna bok, som känns så hopplöst fabulerad, konstruerad och stel.

Mera saga än roman

Att alla namnen är lika konstlade förstärker känslan att det är en saga man läser, och inte en roman. Få saker känns tyvärr trovärdiga, utan lägger sig i vägen för spänningen.

Och om man hade hoppats på att detta tillbakablickande på en tid som resonerar så väl med dagens politiska utveckling skulle lära oss annat än plattityder, blir man nog besviken. Tekniken är där, men var är känslan?

 

Följ Expressen Litteratur och Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!