Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Håkan Möller: Pär Lagerkvist

Gör sig ett namn. Pär Lagerkvist tar emot Nobelpriset av Gustaf VI Adolf.

Pär Lagerkvist arbetade effektivt för att göra sig känd i den litterära offentligheten. Per Olov Enquist läser en bok om författarens målmedvetna väg till marknaden.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Man skulle kunna ge den här boken en mycket råare titel: "Pär Lagerkvist bygger varumärket". Annars har Håkan Möllers bok om Lagerkvist en mer undflyende undertitel: "Ögonblickets diktare och marknaden".

Men det är det första det handlar om. Författarskapet som mödosamt komponerat varumärke. Vårdandet av sitt brand, som det numera heter. Fadermord och utspel. Debatter, ju fler desto bättre. Profilering, och underkännande av allt gammalt. Klagomål på förlaget, förskott, ständigt tjatande om annonser. Ångest inför recensenter.

Egentligen inte trevligt. Är det då sant? Möjligen. Är det relevant? Knappast; jo kanske. Är det avvikande från andra unga författares erfarenheter?


De flesta av dem skulle säkert lugnt, insiktsfullt eller rasande svara nej på den sista frågan. Pär Lagerkvists kamp för att klättra gör honom inte avvikande. Det är så här det är för alla. Kamp om berömmelse och/eller rikedom.

Blir man inte rik så måste man ju ändå överleva på orimliga villkor. Vilddjurens kamp, filandet på varumärket, eller supa ihjäl sig. För de flesta ekonomisk misär, om man inte har valt det på min tid vanliga sättet för författare att överleva, att gifta sig med en adjunkt. Jag noterar att Håkan Möller är professor i litteraturvetenskap. Den återhållsamma men chockerade tonen i hans bok om "skapandet av ett Brand" tyder på att han inte själv prövat att, som författare, fotvandra i denna bloddrypande djungel.


Håkan Möller noterar – kanske med rätta – att intresset för Pär Lagerkvist i dag om inte är stendött, så i varje fall sovande. Det är lite sorgligt. Jag minns ännu vilket oerhört intryck Lagerkvists tidiga noveller, som i Onda sagor, gjorde på mig som ung. Eller barndomsskildringen Gäst hos verkligheten: denna rena barnsliga ton, befriad från metafysisk pretention.

Gud blev för generationer av läsare en vedhuggande gubbe, denne hade inte förklaringar till någonting, men tillfrågad om varför han då skapat ett framvisat litet barn stammade han bara: "då var jag bara lycklig".

Enkelt, gåtfullt, lysande. Den svenska religiösa litteraturens bästa punchline.

Sedan blev pretentionerna större för diktaren från Småland. Ibland med krampaktiga effekter, även om belöningarna kom: inval i Akademien 1940 och Nobelpriset 1951. Jag läste om Bödeln och Dvärgen för några år sedan: stort tänkt, särskilt Dvärgen – men med en gåtfull undertext som vore värd en kritisk analys.


Lagerkvist gjorde en stor insats som kämpande antifascist under 30- och 40-talet; därför gör Möller rätt i att, för att visa hur Lagerkvist förflyttar sig, börja i den stridsskrift som betydde Lagerkvists genombrott i offentligheten. I varje fall i den litterära djungeln: alltså Ordkonst och bildkonst från 1913, och konstnärssynen förebådad i "Om dikten och diktaren" i boken Människor från året innan.

Vilka var grundvärderingarna? Avlästa i dag är det termer som historien inte gjort så vackra. Den samtida litteraturen var full av "dekadenta drag". Saknade "moral": gav efter för förströelselitteraturen. Särskilt jazzen! Detta speciella hat mot jazzen, nästan hos alla författare, också de fem unga, som fyller mellankrigstiden. Lewi Pethrus var verkligen inte ensam.

Den moderna skenlitteraturen sysslar med det "osunda, överkänsliga och viljelösa", och den är ur led med en tid som i stället är - här kommer de starkt positiva termerna - "manligt sund, rent av brutal". Värst av allt: en skönlitteratur som är "feminin", alltså inte nödvändigtvis skriven av kvinnor, men så att säga lös i köttet, sensibel. Räddningen fanns i den moderna konsten, i ett stramt arkitektoniskt tänkande, i kubismen eller i de primitiva folkens konst.


Samtidigt finns här, det skrivs under första världskriget och i flera programartiklar, synen på konstnären som försvarare av ett heligt värv. En aktör med särskilt maktpåliggande uppdrag. Publiken är liten men hängiven. Vad beträffar den "dekadenta samtidslitteraturen" är det lätt att titta framåt mot 30-talet, men orättvist – han rekommenderar faktiskt inte bokbål. Men tonfallet: om nu litteraturen ska inspireras av bildkonsten krävs "en enande, sammansvetsande idé! Och en hänförelse som griper alla!".

Det är utgångspunkterna, sammanfattar Möller. Kamp för den exklusiva konstnären, nej till litteratur som förströelsemedel, föraktet för litteraturens kommersialisering i en tid när bokmarknaden närmast exploderade. Och en stor hänförelse som griper alla de sunda, och brutala.

Det märkliga är att Lagerkvist inte fastnade i denna elitära esteticism, eller drog olycksbringande politiska slutsatser under det omvälvande 30-tal som skulle komma: han rörde sig till vänster, blev en skrivande motståndsman, rädd att hålla tal, men tveklöst antinazist.


I dag läser vi dessa utgjutelser om dekadent konst på ett annat sätt. Möllers slutsats är dock att uppståndelsen kring programskrifterna bidrog till att fastställa Lagerkvists placering i kanon. Det är möjligt att kritikens speciella sensibilitet inför termerna hjälpte till.

Sten Selander i Dagens Nyheter fastslog redan vid 30-talets början att Lagerkvist var en diktare med "genialitetens strålglans kring pannan", eller var "sin generations ende geniale lyriker"; Ekelöfs Sent på jorden blev däremot sågad jäms med fotknölarna av samme kritiker. Erik Hjalmar Linders arbete som kanonkonstruktör i Fyra decennier blev ju för generationer av litteraturstuderande ett snabbt accepterat faktum. Det fanns bara en där uppe. Det var bara att räkna sidorna i Fyra decennier. Hans namn var Pär Lagerkvist.

Och är han nu alltså stendöd?

Håkan Möllers beskrivning av en ung smålännings desperata kamp i den litterära djungeln har sina poänger. En intressant sidoläsning kan vara Olof Lagercrantz nyss utgivna dagbok, om den stockholmska inaveln kring DN.

Men en fråga kvarstår, för dem som likt mig älskar den rena tonen i Pär Lagerkvists prosa, omisskännlig under den ibland pretentiösa och av den litterära marknaden kanske påtvingade överbyggnaden:

Han kanske var identisk med sig själv bara när han skrev det där enkla och barnsliga, när han bara var lycklig?