INTERVJU. Håkan Hellström har länge varit upptagen av vad hans kritiker säger om honom, trots att han nästan utan konkurrens varit den mest tongivande artisten i svensk pop under flera decennier. Rader som ”Håkan, du var bättre förr”, ”Alla vill se dig dala nu, Håkan Hellström” kompletteras på den nya skivan ”Rampljus vol. 1” med ”Håkan du skulle varit grym om du gjort en platta och sen bara dött vid 27”.
Lättkränkt? Kanske.
På skivans sista spår, ”Snälla släck inte ljusen”, tar han det ett steg längre. Allusionen är i mina öron uppenbar. I en krönika 2013 skrev Jens Liljestrand, biträdande kulturchef på Expressen:
Kom igen, Håkan. Det är över för oss. Du var ju sångaren som bröt med den ironiska generationen, som jämt skulle vara så Ärlig. Så berätta sanningen nu. Ge mig en enda refräng om hur det är att köpa fyrarummare och sommarställe, hur det är att stå där och tanka sin pappakombi och vara medelålders familjeförsörjare. Det vore så oändligt mycket mer intressant.
Och nu, sju år och många låtar senare, svarar Håkan. Han sjunger inte, utan gör rösten tillgjord, lite dryg och pratar över musiken: ”Skulle du inte kunna skriva en låt om nåt verkligt? Betala räkningar... amorteringar... tanka bilen... ta huslån... i stället?”
Jag ringer upp och stör Jens Liljestrand i föräldraledigheten – han sitter i bilen – för att fråga om han ser detta som ett svar på hans gamla uppmaning. Och hur det känns.
– Låten innehåller ju just den där specifika detaljen om att tanka bilen. Som litteraturvetare måste jag ju medge att ja, det där är en referens till min krönika i Expressen. Och det är i så fall festligt och hedrande.
Har han verkligen burit det där med sig så länge?
– Jag känner inte Håkan Hellström, men det jag upplever när jag lyssnar på hans musik är att han inte har några svårigheter med att bära saker med sig. Det är ett fantastiskt konstnärskap som till stor del handlar om att slicka eller rent av klia gamla sår. Och kanske har den här krönikan blivit ett sådant sår? Men det kan man förstås bara spekulera i.
Jag förstår skivan som att den i stor utsträckning handlar om att bli äldre, hur det är att åldras på scenen och i rampljuset. Är det viktigt för oss att höra Håkan åldras?
– Det beror på ur vilket perspektiv vi vill se honom. Om vi vill betrakta honom som en artist som alla andra är svaret nej. Ser man honom som en konstnär, som en modern Evert Taube, vilket jag gör, är det däremot viktigt. Taube utvecklades hela tiden, det är det som får ett konstnärskap att djupna och förädlas. Han gjorde inte bara sjömanvisorna om Frithiof Andersson. Vemodet hos den åldrade Rönnerdahl behövs för att vi ska se djupet i Taubes konstnärskap. Kanske kan vi säga något liknande om ”Rampljus vol 1”.
Victor Malm är kritiker och redaktör på Expressens kultursida.
”Min vision är att alla ska ta plats”
”After utan work” är Expressen Kulturs spontana program från coronakarantänen.
I det här avsnittet samtalar Daniel Sjölin med författaren Joel Halldorf – om samhället efter corona och om att vara den som liberalerna vill sätta dit. Och hur effektiv är förresten Halldorf som magnet på krogen?
Förra veckan möttes Daniel Sjölin och poeten UKON. Se det avsnittet nedan.