Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Gunnar Ekelöfs dikter tröstar i en orolig tid

KANONISERAD. Gunnar Ekelöfs "Färjesång" från 1941 rymmer några av det svenska 1900-talets viktigaste dikter. Foto: Lutfi Özkök

Svenska Akademien utgav Gunnar Ekelöfs samlade dikter förra året.

Poserande och kolorerad.
Lars Gustafsson. Foto: Kristoffer Hasselberg

Under världslägets allt tyngre hotande skugga behövs litteraturens kraft.

Lars Gustafsson finner förtröstan i Gunnar Ekelöfs diktsamling "Färjesång".

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

I orostider som denna - förkrigstid, folkvandringstid - kan det bli självklart att söka sig till kanon. Den ger en dyrbar hemkänsla i en allt svårbegripligare värld. Med kanon menar jag den litteratur, som en gång skriven, inte kan tänkas bort igen.

Gunnar Ekelöfs "Färjesång" utkom i Stockholm 1941. Det välbevarade exemplar av första upplagan som jag hade turen att hitta i Rönnells antikvariat strax före jul har jag haft svårt att skiljas från sedan dess. Redan dess fysiska gestaltning - något av det bästa i den tidens bokkonst, ger en njutning.

Bakom det vackra omslaget och Stig Åsbergs ännu vackrare försättsblad gömmer sig några av det svenska 1900-talets viktigaste dikter. Och det innanför 83 sidor - kanske värt att lägga märke till i en tid när wordprogrammets lockelser frambringar broilers till diktsamlingar på över tusen sidor.

Här finns mästerverk: "En värld är varje människa", "Eufori", "Jag tror på den ensamma människan" och den märkliga och ändlöst tänkvärda dikten "Du säger 'jag' och 'det gäller mig'" med det märkliga omkvädet "I verklighet är du ingen".

"Färjesång" låg alltså färdig 1941. Vad är det egentligen som den försöker säga? Att vi bör övervinna världen?

"Jag sjunger om det enda som försonar, / det enda praktiska, för alla lika: / Hur sällan mänskan äger makt / att avstå makt! / Att avstå jag och talan, / det enda som ger makt."

 

LÄS OCKSÅ: Tio briljanta metaforer av Tomas Tranströmer

 

Det är tankar som har djupa rötter i de ostasiatiska kontemplativa traditionerna: tao och zen. Du blir fri i det ögonblick du slår dig ner i en själens mörka biograf och lär dig uppfatta dina tankar och lidelser som ett fastlagståg av skuggbilder där uppe på duken.

Det är ord som lätt kan missuppfattas i en tid när världsläget och moralen tycks mana till handling, och mycket riktigt har Ekelöf lagt in ett varningsord på en av bokens sista sidor. Dikterna, heter det, får inte misstolkas som uttryck för defaitism. Utan det handlar om "en försvarsattityd mot varje form av totalitär narkos, också mot varje slag av lättköpt säkerhetskänsla och tillförsikt". Det är tänkvärda ord, också i dag.

Så är det då den ofta antologiserade "En värld är varje människa, befolkad / av blinda varelser i dunkelt uppror / mot jaget konungen som härskar över dem".

Idén är inte ny. Den finns hos de gamla arabiska mystikerna Averroës och Avicenna. Och den finns hos Hippolyte Taine, som tänker sig det undermedvetna som ett slags desorganiserad folkmassa av idéer och impulser som kan gruppera sig - ungefär som ett politiskt parti - och där majoriteten blir till medvetet tänkande.

Idén kan påminna om Tomas Tranströmers så ofta citerade "Romanska bågar" där varje människa ses som en katedral. Men idén är inte riktigt densamma: "Skäms inte för att du är människa, var stolt! / Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt. / Du blir aldrig färdig, och det är som det skall".

 

LÄS OCKSÅ: Gunnar Ekelöf är bättre än sprit

 

Tomas Tranströmers väldiga inre människa andas frid, den är ett andaktsrum. Inspirationen var domen i Pisa. Dikten har övertagit något av den italienska arkitekturens utopi, som Albert Magnus dröm om stadsbilden som ett uttryck för ett harmoniskt samhälle. (Så långt från dagens stadsbilder.) Ekelöfs inre rymd liknar snarare en upprörd massdemonstration. De inre människorna, de möjliga, befinner sig i dunkelt uppror. Vad vill de?

De vill bli verkliga. Dikterna får inte misstolkas som uttryck för defaitism.

 

Följ Expressen Litteratur och Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.