Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Gunilla Brodrej

Den urbana människan kan inte låta bli äventyret

Foto: SHUTTERSTOCK
Foto: ANETTE ANDERSSON / STF
Foto: KV¿LLSPOSTEN

Allt fler vill bestiga Kebnekaise på semestern.

Gunilla Brodrej berättar om hur fjällstationen ter sig under högsäsong.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KRÖNIKA. Den vansinniga kön upp till Mount Everest för några månader sedan säger nånting djupt mänskligt om originalitet. Valmöjligheterna är trots allt inte så många. 

Vi vet att fjällvandrandet ökar för varje år. STF:s bokningar talar sitt tydliga språk. I år räknar man med att mellan 8 000 till 10 000 personer kommer försöka bestiga Kebnekaise, eller Keb som är det sportigare namnet.

nyheten häromdagen att Länsstyrelsen i Norrbotten allvarligt överväger att flyga upp bajamajor på Kebnekaises topp är helt rimlig.

För man ska inte göra sig några stora illusioner när det gäller upplevelsen av Kebnekaise under industrisemestern. Instagrambilder med bekanta som gör tummen upp på toppen visar bara några kvadratmillimeter av sanningen. 

Det är som den rödbrusige gubben i cafévagnen på nattåget Abisko-Stockholm sa till mig när han slutat skälla på att jag gick omkring i ”kalsongerna”: ”Ni nollåttor tror att ni kan göra precis vad ni vill, ni kommer upp hit och våldtar våra berg”.

Vi hade verkligen blivit överrumplade av tältlägret i fjällbjörkskogen.

Jajamensan det är just precis vad vi gör. Våldtar. Sa jag inte. Utan gick något omskakad tillbaka till min kupé i mina rosa ”kalsonger”.

Vi var på väg söderut efter en veckas vandring i området runt Kebnekaise. Under just industrisemestern.

Så han hade ju i princip rätt. Vi hade verkligen blivit överrumplade när vi passerade tältlägret i fjällbjörkskogen strax före Kebnekaise fjällstation. Det fanns knappt en kvadratmeter kvar att slå upp sitt tält. Regn. Pölar. Gyttja. Folk huttrade över sina konservburkar. Fjällversionen av Roskilde.

Framme vid stationen sprang människor fram och åter mellan duschhuset och receptionen. En klunga prövade ut klätterutrustning. En annan sorterade sopor. 

Helikoptrar flög in och ut ur området. Full täckning 4G.

Där samlas det friska tränings-Sverige. Kärnan och periferin.

I tamburen till fjällstationen – ett myller av blöta kängor. Längre in satt sorlande gäng med nåt starkt att dricka i glasen. Vi var så att säga på genomresa och hörde inte till dem som var där för att bestiga toppen. Inte heller skulle vi äta trerätters med lokala specialiteter på restaurangen. Vi var på väg mot friden och vidderna. En fjällbäck och kanske en ovanlig blomma eller en märkvärdig liten sorksort. Men då var vi tvungna att lämna platsen. För Kebnekaise fjällstation är nåt annat. Där samlas det friska tränings-Sverige. Kärnan och periferin. Alla är inte lika bra utrustade, fysiskt och psykiskt, men upp ska de. Upp går de.

Nu är alltså problemet så stort med nedskräpning och bajsande längs leden upp till Sveriges högsta topp att det inte räcker med enbart nudging (man får en kopp kaffe om man tar med en påse skräp från berget). Bajsandet är ett särskilt problem. Det där med bajamajor är kanske bara ett hot, eller ett sätt att blidka de renägande samerna med någonting som ser ut som handlingskraft.

Ju mindre äventyrliga omständigheterna är för den urbana människan, desto mer vill hon äventyra. Och vi svenskar kommer alltmer föredra att förlägga äventyren inom våra gränser. 

Därför föreslår jag bajspåsar, sådana som man har till hundar. För fjällvandrarna är ett framrusande tåg. Omöjliga att stoppa.

Gunilla Brodrej är redaktör på Expressen Kultur.