Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Gunilla Brodrej

Samisk exotism i SVT:s thrillerserie

I TOSSIGASTE LAGET. Sofia Jannok föreställer en trollkunnig nåjd i "Midnattssol". Foto: Från "MIdnattssol"

Gunilla Brodrej ser solen gå ner över den fransk-svenska thrillerserien "Midnattssol" på SVT.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

TV

• Midnattssol
• Mårlind & Stein

• SVT, söndagar

Det börjar bra. Såvida man bortser från att det bestialiska mordet i början numera är ett slitet berättarknep i genren där mördaren är en sinnessjuk Oppfinnar-Jocke. Publiken ska gapa av förfäran och beundran. Och det gör man verkligen i första avsnittet av den fransk-svenska thrillerserien "Midnattssol". Samt hänförs av svindlande kameraåkningar över det lappländska landskapet. Renar som rinner utmed fjällsidorna. En vargflock i en skreva. Redan där börjar problemen. En hel flock med vargar så här högt upp? Knappast. Kanske hade det varit bäst om man hållit sig uppe i luften. Problemen börjar nere på marken, bland folk och fä. Den ena anomalin avlöser den andra.

Stereotypa samer

Samerna porträtteras antingen som militanta unga aktivister eller underliga kufar som plötsligt dyker upp med en jojk och något gravt gåtfullt i blicken. Synsk och sällsam sitter nåjden (musikern Sofia Jannok) vid ett bord och talar i gåtor, för länge sedan övergiven av regissören. Hiphoparen Maxida Märak figurerar som stadens mystiskt försvunna samiska ikon. Genom detta usla upplägg fortsätter majoritetssamhället att begränsa samens roll i samhället. Först som renskötare. Nu som rekvisita.

Nästa problem gäller gestaltningen av den norrbottniske mannen, tacksam måltavla han med för stereotypiseringar, suspekta typer med snus under läppen och lätt att ta till övervåld. Jobbar i gruvan och klår upp folk. Lägger ost i kaffet.

Styltig dialog

Till detta brokiga persongalleri läggs en svensk mjukis och en fransk hårding som ska lösa fallet. Svensk films favoritmjukisman Gustaf Hammarsten verkar fullständigt fallen från skyarna i sin roll som Kirunabon och utredaren Anders Harnesk, med karaktärsdragen dålig självkänsla, hunsad tonårsfar, bög och halvsame. Man får ha rejält mycket god vilja för att gå med på det sista. Hans motspelare är polisen Kahina (franska Leïla Bekhti), en avsminkad version av Lisbeth Salander med självskadebeteende och bortträngda minnen i bagaget. Deras styltiga dialog på engelska landar som flugskitar på de blankt påkostade bilderna.

Renons på kunskap

Nästa år blir det samiskt tema på filmfestivalen i Göteborg. Det Internationella samiska filmcentrat i norska Kautokeino gör att det numera produceras högkvalitativ film och tv-serier på samiska. Det är klart att det inte bara är samer som ska göra film om samer, men man kanske slipper den sorts storögda exotism som Mårlind & Stein står för. Fullständigt renons på kunskap om hur människor lever i Sápmi. Nämligen inte bara i vindpinade samevisten där de blandar dekokter och ser in i framtiden med simmig blick.

Till sist. Jag tror knappast att någon same i Kiruna blir kallad lappjävel för att han är sen till jobbet. Rasismen ser inte ut så.

Men det är en annan historia.

 

Gunilla Brodrej är kritiker och scenredaktör på Expressen Kultur.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!