Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Gunilla Brodrej

Publiken har älskat Dramatens praktarslen

Eirik Stubø avgår. Foto: Sören Vilks.
Dramaten. Foto: © roger stenberg

Eirik Stubø avgår som vd för Dramaten.

Gunilla Brodrej ser en teater stöpas om i grunden.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KOMMENTAR | DRAMATEN. Fan ska verkligen vara teaterchef. 

Vem som än kommer efter Eirik Stubø får för alltid förhålla sig till metoo-relaterade frågor. Den publik som förr om åren krävde en skandalomsusad stjärnskådis för att lösa biljett får också tänka om. Om trygghet, jämlikhet och demokrati kommer att sälja teaterbiljetter får framtiden utvisa.

Eirik Stubø tog jobbet på Dramaten 2014 efter bara sex månader som teaterchef på Stockholms stadsteater, under dåvarande vd:n Benny Fredriksson. Kanske sökte han arbetsro. Ur askan i elden blev det. 

Och nu ryker han. I chockvågen efter SVT-dokumentären ”Älska mig som den jag är”. Först försökte Dramatens styrelse släcka elden genom att ställa in de två sista föreställningarna där skådespelaren som misshandlade Josefin Nilsson medverkar.

Josefin Nilsson.

Sedan, när elden inte lägger sig, utan tvärtom sprider sig, och journalisterna bidrar genom att kasta in nya vedträn i form av nya vittnesmål om personlig eskort och påtvingad sjukskrivning, bland annat i Dagens Nyheter, måste någon offras. En kulturman, Stubø. Hans misstag gick inte att reparera.

Mansmötesmys

Kanske var det så att han föll till föga för den norske regissören som regisserade den nu nedlagda produktionen. Kanske var det så att han uttryckligen ville ha den där våldsamma skådespelaren. Och kanske klubbades detta under ett mansmötesmys av Skavlan-format. Det är bara spekulationer, som så mycket annat i den här berättelsen. 

Hur som helst var det ett oerhört dåligt beslut. Men skäl för Stubøs avgång? Det kan vi kulturskribenter träta om till döddagar. Vi kommer aldrig få hela bilden. En sak vi kan slå fast är att hela personalen aldrig kommer vara nöjd. Det ligger i sakens natur. Varje ny teaterchef har sina favoritdramatiker, sina favoritskådespelare, sin estetik. Varje ny teaterchef ska regissera egna produktioner och med detta kommer urvalsprocesser.

Vissa menar att han hållit sig för sig själv, varit mer intresserad av sina egna projekt än att hålla sig synlig och tillgänglig i huset. 

Förra Dramaten-chefen Marie-Louise Ekman. Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

Det sägs att Marie-Louise Ekman var mer närvarande. Dök upp i personalmatsalen. Var omtyckt. Och därmed hade ett större förtroendekapital. Ändå var det ju hon som om och om igen jobbade med den ökände skådespelaren. Inte bara på scenen utan också i andra sammanhang. 

Gissel för Dramaten

Det här med att somliga ”stora skådespelare” måste in i produktioner har länge varit ett gissel för Dramaten och, det ska gudarna veta, även för Stockholms stadsteater. Den bittra sanningen är att skandalomsusade skådespelare genom åren fått köer att ringla långa till Dramaten. Publiken har kommit trots att man riskerat att få en utskällning – från scenen. Och succén med Persbrandt och Bonnevie i ”Fröken Julie” 2005 talade sitt tydliga språk. 

Kanske är den tiden förbi nu. Kanske får vi en återgång till den demokratiska ensembleteatern. Den som många skådespelare på Dramaten gick miste om när de blev engagerade av teatern.

Mikael Persbrandt och Maria Bonnevie ur ”Fröken Julie”. Foto: UNKNOWN / © SÖREN VILKS /DRAMATEN

Kolleger på fria teatrar blommade i stora roller i källare och gamla industrilokaler, medan man själv gick i korridorerna på Dramaten och väntade på att få nån undanskymd biroll. Bittert såg man praktarslen premieras i än den ena än den andra rollen. Det där är nog över nu. Våldsverkaren som av nån anledning kallas för skådespelargeni är ute i kylan. Alla är borta. Så känns det. 

Ingen stal fokus

Jag var, till skillnad från många som skriker och gapar om Dramaten, där i lördags och såg ”Bortbytingen”. För en tid sedan såg jag också ”Förlovningen”. Det fanns inte en enda ”stjärna” i de här föreställningarna. Ingen stal fokus eller ”öppnade eget”. Ingen dålig stämning. Det var fullt fokus på upplevelsen. 

Nu återstår det att se om publiken kommer att vara intresserade av Dramaten i fortsättningen. När medierna slutat bevaka sceningången för att man inte känner igen en enda person som går in och ut ur huset.

Gunilla Brodrej är kritiker och scenkonstredaktör på Expressens kultursida.


I spelaren ovan visas det senaste avsnittet av Kultur-Expressen, denna gång med Gunilla Brodrej och Katarina Wennstam i ett samtal om dokumentären ”Älska mig för den jag är” och dess efterverkningar.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!