Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Gunilla Brodrej

Profeten på pulten

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Daniel Barenboims förhållande till cellisten Jacqueline du Pre är lika mytomspunnet som hans framförande av Wagner i Israel. Hans Beethovensonater är legendariska, Bayreuthfilmen med Kupfer likaså, Staatsoper Berlin frodas fortsatt under linden. Judar och palestinier i Mellanöstern spelar tempererat tillsammans och besöker Buchenwald för att förstå. Han har även startat musikdagis i Ramallah och Berlin.
Med Barenboim vill man prata om allt.
Jag är lovad en kvart.
Vad skiljer Berliner Philharmoniker från Chicago Symphony Orchestra? Är konserten i Ramallah med Väst-östliga Divanorkestern ditt livs största triumf? Finns antisemitismen kvar i det tyska kulturlivet? Hur orkar du fortsätta sedan din bästa vän Edward Said dog? Hur många gånger har du varit hotad till livet?
Och så vidare.

På Östersjöfestivalens första dag visas Paul Smacznys långfilm om Saids/Barenboims humanistiska projekt Väst-östliga Divanorkestern där ungdomar från Israel, Palestina, Syrien och Libanon sommarrtid repeterar klassisk musik och pratar Mellanöstern och avslutar med turné.
Filmen visar upp en både sentimental och komplex bild av en orkester som fått en djupt symbolisk roll. Barenboim säger att han är opolitisk, men han är långt ifrån okontroversiell i sin kritik mot Israels oförsonlighet och upprepar att man måste kunna dela det lilla man har.
Barenboimbesöket med Divanorkestern är en rörig men trevlig ”tvåstatslösning”, ett samarrangemang mellan Östersjöfestivalen och Judiska teatern.
Under ett öppet samtal efter filmen slår Barenboim fast att han absolut inte är någon politiker, för de kompromissar, det kan man inte göra om musik.
Kompromissar gör inte heller Barenboims agent – en mur förkroppsligad. Han arbetar sammanbitet, men misslyckas med det mest basala: att hålla sin protegé mätt och nöjd.

När det äntligen är min tur mitt på Berwaldhallens podium ser Barenboim, 66 år, djupt olycklig ut.
– Please, jag är hungrig, vädjar han, som om han helst skulle vilja slippa.
– Kom vi går och äter en hamburgare, säger fotografen, men han får genast onda ögat av agent Obeveklig.
– Så mycket! utbrister Barenboim när han får syn på min frågelista. Jag låter mig dirigeras och kastar spiralblocket över axeln.
– Titta! Nu ler du! Det känns redan bättre, skrattar han.
Att unga palestinska Tyme Khleifi spelar tillsammans med israeliska musiker i Divanorkestern är svårt att acceptera för många hemma i Ramallah, har hon nyss berättat. Jag tänker på att det judiska underbarnet Daniel Barenboim inte kunde ta erbjudandet att resa till Berlin och spela med Furtwängler och filharmonikerna 1954. Det var för nära krigsslutet.

Kan man jämföra din situation då med Tymes nu, fast hon är med, mot alla odds?

– Nej, jag led aldrig direkt av tyskarna, inte min familj heller, men Tyme har direktkontakt med checkpoints och alla vardagssvårigheterna under israelisk ockupation.
Jag vet inte om han förstod frågan, jag menar ju att Tyme gör en lika uppseendeväckande resa som han själv kunde ha gjort på 50-talet som jude i Tyskland.
Ny fråga:
Man kan se det här projektet i ljuset av kolonialismen. Europa var i högsta grad delaktig i att skapa konflikten i Mellanöstern, och nu ska araber spela vår musik!
– Västeuropeisk musik har ingenting med imperialism att göra, den är ett uttryck för ett högkulturellt samhälle. Och det fina är att människor från byar i Palestina, Israel, ja till och med Afrika och Kina kan ”vibrera” på samma sätt.
Vad grälar ni om i orkestern?
– Musik, politik och Mellanöstern.
Är det stor skillnad att dirigera den här orkester mot andra orkestrar?
– De flesta orkestrerar spelar för att tjäna sitt livsuppehälle. Den här spelar för livet. Nu måste jag gå.
Muren igen.
Jag fick i alla fall fyra minuter.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!