Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Gunilla Brodrej

Pascalidous mammor kan förändra världen

Alexandra Pascalidous intervjuer med ortens mammor skildrar segregationen inifrån.

Gunilla Brodrej läser en reportagebok som borde kunna spela en viktig roll inför valet.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

REPORTAGE | RECENSION. Det är så många isande insikter som kommer med den här boken.

Hur smärtan av att inte komma in i samhället sätter sig i kvinnors fysiska kroppar och hanteras genom ett recept från vårdcentralen.

Hur svårt och ensamt det är att vara mamma i ett individualistiskt samhälle där var och en sköter sitt.

Hur man kan leva här i 20 år och aldrig ha varit hemma hos en svensk därför att man aldrig varit bjuden.

Men den starkaste insikten är hur lite mödrarna i "orten" hörs i samhällsdebatten. Hur sällan de tillfrågas och får komma till tals. Och hur hopplöst isolerade många av dem är. De används flitigt i retoriken, men dessa kvinnor, de ”närvarande mödrarna” hamnar ständigt i skuggan av de ”frånvarande fäderna”.

I "Mammorna" har Alexandra Pascalidou har pratat med 20 mammor i förorten som sällan kommer till tals annat än som brottsoffer i nåt krimreportage. 

Vardagens krigstillstånd

Deras berättelser och bakgrunder skulle var och en räcka för en hel roman. Och nej, det liknar ingenting av det som klassiskt brukar vidhäftas invandrare. Det där att man har flytt undan ett krig, rusat hals över huvud över gränser, med bomber vinande om öronen. De beskriver ett slags vardagens krigstillstånd som pågår inom vårt lands gränser. 

Gripande vittnesmål från mödrar som står handfallna när deras söner sugs upp i kriminella kretsar eller drogberoenden. Utanför dörren, nere i kvarteret är lockelsen stor för unga killar i en kultur där det anses töntigt att plugga. Och vad ska mödrarna göra? De kan ju inte låsa in barnen. 

Flera av dem har förlorat sina söner. Fått ett vidrigt surrealistiskt telefonsamtal: ”din son är mördad, skjuten”. Flera av dem har känt sig svikna av rättssystemet. Utredningar läggs ner utan att de upplever att särskilt stor energi har lagts på dem. Katri Veyna Väänänens son Yonte blev mördad i en bil i Kista. Polisen arbetade med fallet och utredningsledaren hörde av sig mycket i början ”men sen fick hon ta över terrordådet på Drottninggatan”. 

Pascalidous energi

Men när samhället svikit de här kvinnorna har många av dem engagerat sig ideellt i olika typer av nätverk och organisationer. Kanske är det därför man fortsätter att läsa. För att tonen i den här intervjuboken inte är becksvart utan det finns en glöd, kanske är det Pascalidous egen energi som livger dessa kvinnors berättelser till en obetvinglig lavaström. 

Annars är tonen närmast nyktert saklig i berättelserna som följer på varandra, ett kapitel i taget. Pascalidou gör en kort inledning men backar sedan, hon beskriver inte minspel och jobbar inte med samtidens populära gråtförväntan. Fastnar inte i sorgens nedåtgående spiral utan tycks bara transkribera de tragedier som drabbat många av dessa mödrar, som Carolina Sinisalo, vars båda söner sköts utanför deras port i Akalla, den ene till döds. Ändå reser Sinisalo runt i Sverige och pratar om våldet och försöker göra det bättre för Järva. För boken rymmer många vittnesmål om den gemenskap, trygghet och vänlighet som också genomsyrar de fattiga miljöerna där flera av dessa dessa kvinnor bor. 

"Dogges" mamma

De som genom den rådande politiska retoriken kommit att kallas ”no-go-zoner” är dessa kvinnors ”go-zoner”. Det är här man hjälper varandra med en hundralapp till barnens middag, eller hyr ut ett rum i sin lägenhet till en fattig liten familj. Som Birgitta Leon 70 år, "Dogges" mamma, som bor i Alby och säger att hon inte kan tänka sig att bo någon annanstans när hon blir äldre, eftersom människorna är så snälla. En dag hade hon köpt en matta i stan och lyckades inte bära hem den från tunnelbanan. En ung man hjälpte henne. Han var också från Iran, sa han, som mattan.

Det tjänar ingenting till att försköna orten. Det är kontraproduktivt. Och det är heller inte det Pascalidou gör genom den här boken. Med hjälp av de 20 mammornas berättelser nyanserar och fördjupar hon bilden av orten. Elena Marti i Hässelby kan säga saker som ”Där det finns svenskar finns det ordning. Är det bara utlänningar är det kaos”, eller Maria Holmqvist som flyttat till Vasastan; ”Något måste göras för att bryta familjernas isolering”. Lirije Latifi i Rosengård menar att ”Det är svårare att ha barn i Sverige. I Somalia hjälper alla varandra”.

Entasar Faris i Kronogården: ”Det finns svenskar som inte ser dig som en människa”.

Nabila Abdul Fattah, Nacksta/Hammarkullen/Sätra: ”Bilden av ortens mammor är att vi inte finns”.

Saiaa Al Saidan i Hammarkullen: ”Jag har varit här i 20 år men jag har aldrig varit hemma hos en svensk”.

Den här boken fabulerar inte fram olika last-night-in-sweden-rapporter. Den talar ur en respektingivande erfarenhet och skulle kunna förändra någonting på riktigt. 

Det är de här rösterna som alla behöver höra. Från hela världen och hela Sverige.

Karantän som programledare

Dessvärre är Pascalidou inte med i den politiska debatten, samt i karantän som programledare för Ring P1 i Sveriges Radio, eftersom hon anses för politisk. Men den sparken från ovan har kanske fått Pascalidou att skärpa sig ännu lite mer, skruva upp tonläget, och anlägga moteld. Jag hoppas att den når fram till våra politiker. Läser man den här boken noga så märker man att den är full av konstruktiva tips. Det handlar om växande klyftor mellan fattiga och rika. Statistiken talar sitt tydliga språk i Pascalidous slutkapitel. På orter där föräldrarna har lägst utbildning har också lärarna det. Barn som lever i ekonomisk utsatthet löper mycket högre risk att dö under barndomen. Arbetssökande med stereotypiskt svenskt utseende favoriseras. Den rikaste tiondelen av vår befolkning får långt fler subventioner än den ekonomiskt svagaste. Och så vidare. 

Segregationen är rå. 

I en anständig värld skulle de här mammorna få möjligheten att ställa varenda politiker till svars, varför inte i en debatt ledd av Pascalidou själv.

 

REPORTAGE

Alexandra Pascalidou

Mammorna

Atlas förlag, 345 s.

Gunilla Brodrej är redaktör och kritiker på Expressens kultursida.

 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!