Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Gunilla Brodrej

Nu är jag också en av Bergmans kvinnor

Jane Magnusson. Foto: /IBL / /IBL
Ur inspelningen av "Det sjunde inseglet" 1957. Foto: Svensk filmindustri
Ur Jane Magnussons film om Ingmar Bergman. Foto: Svensk filmindustri

Ingmar Bergman skildrade människan genom kvinnan, men var kanske mest intresserad av sitt eget inre. 

Gunilla Brodrej ser kvinnorna berätta om Bergmans liv.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

UTSTÄLLNING OCH FILM | RECENSION. Bergmans berättelse går genom kvinnan. Ibland är hon hotad och utmanad av män, men mest av allt komplext mysterium i egen rätt. Nu sitter jag i en sorts saftblandare av kvinnlig mystik i foajén till Scenkonstmuseets Bergmanutställning.

Avskärmad, omsluten av klipp med Liv Ullmann, Harriet Andersson, Bibi Andersson, Ingrid Thulin och Ingrid Bergman. Alla dessa urkvinnor som dominerat den svenska filmen och teatern så länge jag kan minnas. Jag försökte sminka mig som Ullman. De där ljusa ögonlocken och sen – bara en lätt mascara. Något särade tjocka läppar. Så utstuderat. Men så snyggt. Och så Eva Dahlbeck, denna pansarkryssare av självsäkerhet, man kunde bara inte se sig mätt på henne. Med Gunnar Björnstrands blick liksom. Full av beundran.

Eva Dahlbeck och Gunnar Björnstrand i "Sommarnattens leende".

Bergman beundrade kvinnor som i sin tur beundrades av oss. Vi dyrkade Bergman genom dem. Och så kavaljererna förstås; Jarl Kulle, Max von Sydow, Erland Josephson. Inte för att jag tror att Bergman var särskilt intresserad att skildra ”starka kvinnor” eller nåt annat förnumstigt förebildsprojekt finansierat av Kulturrådet. Han var bara oerhört intresserad av människans psyke, möjligen mest sitt eget, men som han kunde berätta om det, och det var främst kvinnor han valde för att gestalta detta. Och nu är det lustigt nog främst kvinnor som berättar om Bergman.

Gunn Wållgrens klänning

Anna Bergman, som kurerat utställningen, vars ursprungliga delar kommer från Deutsche Kinematek, har lagt till föremål från Scenkonstmuseets samlingar. Hon är själv kostymtecknare och scenograf, har jobbat med Bergman och varit gift med hans son. Det hon lyfter fram i den här utställningen är hans teatervärld, ryggraden i hans produktion, beroende av de scenografer, kostymörer, fotografer och skådespelare och alla lojala och skickliga inblandade som han omgav sig med. 

Marik Vos klänning för Helena Ekdahl i "Fanny och Alexander". Foto: © 2018 Jonas André

Tidigt i utställningen möts man av Marik Vos röda sammets- och brokadklänning för Gunn Wållgren i "Fanny och Alexander". Wållgren som redan fanns i blodomloppet genom Sofia i "Bröderna Lejonhjärta" och  murarbasens hustru Hanna i "Söderkåkar". Vilken pondus hon hade. Och vilken sorg när hon gick bort i cancer samma år som "Fanny och Alexander" hade premiär. Det är fint att se hur det går en rak linje bakåt från Wållgrens Helena Ekdahl till Bergmans egen mormor. Hon som ägnade honom en del uppmärksamhet när han var barn.

Beata Bergströms stilbildande teaterfotografier får ett särskilt hörn. Givetvis spelar det en viss roll med vilken professionalitet Bergmans arbete dokumenterades för eftervärlden. Ännu en av dessa kvinnor som verkligen såg Bergman. 

Ingmar Bergman, scenografen Gunilla Palmstierna-Weiss och dramatikern Peter Weiss fotograferade av Beata Bergström. Foto: BEATA BERGSTRÖM / ©FOTOGRAF BEATA BERGSTRÖM

Jane Magnussons nya dokumentärfilm ”Bergman – ett år, ett liv” visar den så kallade osminkade sanningen om vem Bergman var. Dess utgångspunkt är det osannolikt produktiva året 1957, men det stannar inte där för det här är mig veterligen den första film om Bergman som utan omsvep visar upp hans skuggsidor. Hans uppsättning av "Misantropen" gick för fulla hus på Dramaten. Thorsten Flinck spelade titelrollen. När Bergman varit och tittat till den sista föreställningen före den planerade USA-turnén kallade han samman hela ensemblen och skällde ut Flinck efter noter. Bergman tyckte att Flinck hade förstört föreställningen och ställde in turnén. Det var infernaliskt.

Magnusson beskådar Bergman med en nykter blick. Hon förringar inte hans storhet. Men hon problematiserar den. Utan att hoppa över hur kärleksfull och inspirerande och han också var. Det är kort sagt den film om Bergman jag har sett som känns mest sanningsenlig. Kvar att se är Margarethe von Trottas "Searching for Ingmar Bergman" och Marie Nyreröds "Den obesegrade kvinnligheten" om Bergmans första fru Gun Grut

Om nazismen

Jane Magnussons film handlar om arbetsnarkomanen, despoten, det droglika beroendet av nya kvinnors bekräftelse, om filmjölken och det ständiga magontet (laktosintolerans var inte uppfunnet) och – rakt på sak – om nazismen, som visserligen hörde till sin tid. Men fanns och var mer än bara ungdomligt oförstånd. 

LÄS MER – Hynek Pallas: "Därför har Ingmar Bergman misshandlats i Sverige"

Ingmar Bergmans bror

Ett av de starkaste inslagen i filmen är en gammal intervju med Ingmar Bergmans bror Dag. Han slår fast att det var han och inte Ingmar som fick stryk. Att det fadersvåld som Ingmar Bergman redogör för i självbiografin ”Laterna magica” huvudsakligen riktades mot honom. Men minnen är subjektiva. Och det ironiska är att alla mina minnesanteckningar från filmen försvann när jag uppdaterade min smartphone. Och det är veckor sedan jag såg filmen. Just nu regnar det Bergmaniana i Public service.

Ingmar Bergman och Marie Nyreröd. Foto: SVT

I radioföljetongen läser Sten Ljunggren ”Laterna magica” spöklikt bra, Bergmanpodden betar av alla filmerna i Sveriges Radio, Kalle Lind går igenom Bergmans ofullbordade tillsammans med Jan Holmberg i "Snedtänkt", SVT visar Marie Nyreröds dokumentär ”Bergmans början: ilska kärlek magknip”, samt diverse osänt extramaterial där han får prata tämligen ostört. Man kan också se Camilla Lundbergs intervjudokumentär "Ingmar Bergman och musiken". En allt mer sammansatt bild av hans person och konstnärskap tar form. Känslan allt starkare av att han var något av det viktigaste vi hade. Eller också är det bara som med fotboll. Ju mer man engagerar sig desto roligare blir det.

Och hur får man egentligen en skådespelare att bli bra, hur vet man när man ska säga ja eller nej, hur mycket eller lite behövs för att nå visionen? Ingrid Bergman vill ändra på repliker och scenerier i "Höstsonaten", hon är stel, ser man i en repetitionsfilm, det är irritation i luften. Ändå blir scenen så tät. Och kylan i Liv Ullmans blick när hon ser på Ingrid Bergman i filmen, hade den samma låga temperatur i Bergmans huvud? 

Liv Ullman och Ingrid Bergman i "Höstsonaten". Foto: SVT

Jag fastnar för en annan filmskärm i Anna Bergmans Bergmanutställning på Scenkonstmuseet. Det är en sekvens ur Bergmans film "Efter repetitionen" (1984). Erland Josephson, i rollen av den gamle regissören, samtalar med sin unga aktris (Lena Olin). Han talar och hon tiger. Ohlin ser mycket kärleksfullt på den mycket äldre mannen. Det är genant. Det där är ju jag. Jag var också kär i Josephson.

Josephson är en spegelbild av Bergman. Ohlin är en spegelbild av mig och säkert många andra. Oavsett om jag vill det eller inte. Nu är jag också en av Bergmans kvinnor. 

 

DOKUMENTÄR/UTSTÄLLNING

Bergman – ett år, ett liv

Premiär 13 juli

Bergman – lögn och sanning

Scenkonstmuseet, Stockholm

Till 16 september

Gunilla Brodrej är kritiker och scenkonstredaktör.

Läs fler texter HÄR.

Lyssna även på podcasten Lunch med Montelius HÄR.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!