Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Gunilla Brodrej

Hur ska vi klara julen utan kyrkan?

Ett stearinljus i Uppenbarelsekyrkan, Hägersten.
Foto: AMANDA PROTIDOU
Midnattsmässa på Julafton i Knista kyrka.
Foto: Anders Good/TT / TT NYHETSBYRÅN
Luciamorgon från Jukkasjärvi i SVT.
Foto: SVT

Kyrkomusiken skapar julstämningen men konserterna är inställda.

Gunilla Brodrej försöker komma i kontakt med den rätta känslan.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ. Många blev rörda av de klara rösterna uppifrån vintermörkret när SVT sände Luciamorgon från Jukkasjärvi. Dubbelt så många som vanligt tittade. Så även jag, med en klump i halsen. Den där repertoaren sover djupt inom mig och är överväldigande lättväckt. När jag ska sjunga med i ”Bereden väg för herran” på första advent stockar sig alltid rösten. Julstämningen liksom anfaller utan att jag ens behöver sätta en deg eller tända ett ljus. 

Jag minns min mammas röst på julafton när de kom hem från julbönen, hon lät så nöjd, tenoren som sjöng ”Adams julsång” hade fått henne att gråta i år igen. Hans Nerbes höga c! Nästan som Jussi! Sedan knöt hon och min mormor på sig förklädena.

Det här var på den tiden när maten bara kom på bordet och min enda uppgift var att äta den och kanske duka av min tallrik efteråt. Det här var långt innan jag själv stod med svetten rinnande i pannan medan apelsiner vobblade runt i kokande skinkspad efter ett ambitiöst recept. Grät och slog in paket som barnen skulle slita upp några timmar senare. Hade migrän i mörklagda rum på julaftons morgon. Långt innan det var andra och inte jag som sjöng på julen. När jularna blev komplicerade och kravfyllda. 

Vi rann ner för den breda trappan som en lysande lavin.

Det här var på den tiden när julen förvarades i notförråd i kyrkan. Varje höst togs den fram, ofta redan i början av oktober. Under ledning av Kerstin Ek sjöng vi in advent med ”Hosianna” och ”Bereden väg för Herran” och barnkören viftade med palmblad i plast, Luciatågen blev tradition i den nya moderna kyrkans trapphall i Täby centrum där vi ungdomar rann ner för den breda trappan som en lysande lavin. Vi sjöng ”julsånger från skilda länder” på den stora Annandagskonserten i Täby gamla kyrka med alla körerna tätt packade på körläktaren och i koret. 

Inget av det där skulle vara möjligt i år. Nu är det bara ledsna låsta kyrkor. Många församlingar kompenserar med digitala konserter med glest utplacerade musiker. Jag gör ett försök med Storkyrkans ”Advent och jul”, en sing-a-long dirigerad av Gary Graden. Men min ensamma röst låter patetisk. Särskilt när det kommer till Hosianna. Så jag trycker på paus och känner mig bedrövad medan jag masserar min stela hemmajobbsnacke. Visserligen har jag inte sjungit i kör sedan barnen var små, men nu går det inte ens att gå på julbönen och sjunga psalmer. Kanske är den där nostalgin kontraproduktiv. Kanske var min barndoms jular så fulla av musikalisk stämning att jag stupat på omöjligheten att få till nåt liknande för min egen familj, och min man har förgäves försökt tona ner hela grejen med jul. Men min inneboende julkvinna har inte lyssnat.

Orgeln brusade ”Var hälsad sköna morgonstund” precis som i ”Karl-Bertil Jonssons julafton”.

Jag har överkompenserat i form av berg av julklappar och knepig julmat. År efter år har jag pratat om att vi borde gå i julottan och något år orkade vi faktiskt upp, jag och äldsta barnet, som märkte hur gärna mamma ville detta. Hon satt vid min sida och stöttade, men inte behövde hon julottan som jag. Varje år säger jag: ska vi åka in på Midnattsmässan i Storkyrkan? Och så berättar jag en gång till om när jag var ung och vi gick i Midnattsmässan på julafton och sedan i fackeltåg från den moderna kyrkan i centrum åtta kilometer till första julottan i den gamla. Kyrkans ungdom arrangerade. Väl framme i kyrkan slumrade jag innanför altarringen vid prästens fötter medan orgeln brusade ”Var hälsad sköna morgonstund” precis som i ”Karl-Bertil Jonssons julafton”. Kyrkokören sjöng Carl Nielsens sättning av ”Förunderligt och märkligt” och den texten formulerade stunden. Omsluten och upplyft av musiken. 

I Täby kyrka doftade det av kalla ytterkläder och stearinljus. Fullriggaren svävade i kyrkfönstret och det fanns inga bekymmer, bara trygghet och sång på bestämda tider. 

Så blev det jul.


Gunilla Brodrej är kritiker och redaktör på Expressen Kultur.



Lyssna på ”Lunch med Montelius”

https://embed.radioplay.io?id=76618&country_iso=se

En omtalad podd från Expressen Kultur – som tar er med bakom kulisserna i kulturvärlden. Med två av kultursidans stjärnor: Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och kritikern Gunilla Brodrej. Podden är en hyllning till alla kulturtanter där ute oavsett kön.

https://open.spotify.com/playlist/163B3auWxWqBzcnkCaJLOH?si=1YOQ0SesSqCyHvNYNazEAQ