Här syns cheerleadingens smutsiga tystnadskultur

RECENSION. Det var inte bara jag som började följa navarro_college_cheer på Instagram. Man älskade dem. Om den första säsongen av Netflix-serien ”Cheer” 2020 var en oemotståndlig framgångssaga om unga människors väg från gränden till guldmedaljen visar den andra säsongen medaljens baksida. Om den första säsongen var en solskenshistoria är detta sången från månens baksida. 

Så här avancerad cheerleading kombinerar hisnande akrobatisk gruppgymnastik med koreografi och Greg Whiteleys dokumentärserie om sanslöst framgångsrika Navarro college cheer team gjorde dem till globala älsklingar. Man kom att älska de här ungdomarna, där flera hade bakgrunder i dysfunktionella familjer och fann en ny i laget. Andra hade undertryckt sin sexuella identitet och blev sig själva på mattan. Sedan 2020 har Navarros framgångssaga svept som en varm golfström över världen.

Men något har hänt när den andra säsongen börjar. Berömmelsen har gjort dem till reklampelare, influencers och talkshowgäster. Deras ständiga stjärnkoreograf har sagt upp sig. Pandemin omöjliggjorde sedan träningen och mångas enda trygghet och sammanhang togs ifrån dem. Och när de äntligen ska samla skarorna och börja träna igen försvinner tränaren Monica Aldama för att vara med i en säsong av ”Dancing with the stars”. En ung vikarie arbetar vidare med laget, men den karismatiska centralfiguren La'Darius Marshall slår bakut. 

Och vad värst är – solstrålen Jerry Harris, publikfavorit i laget, värmekälla i gruppen, grips och häktas för sexuella övergrepp mot barn. Jerry, med sina emblematiska pepp-skrik. Alla ville vara nära honom. Till och med president Biden säger till Jerry att han vill tillbringa en dag med honom. Och så tar två tvillingar mod till sig och berättar. De ska ha varit 13 och Harris 19 när de sexuella trakasserierna, som pågick ett par år, började. 

Det kommer som en chock. Två journalister på USA Today tar fram en lista på personer som anklagats eller till och med dömts för sexuella övergrepp och ändå fått fortsätta arbeta inom cheerleading. Gymnastikvärlden är under lupp genom den olympiska landslagsläkaren Larry Nassars övergrepp, men nu avtäcks alltså cheerleading-världens smutsiga tystnadskultur i medierna och Navarros mänskliga pyramid vacklar. 

Men kameran lyfter från Navarro och riktas mot deras värsta konkurrenter, laget som är den ständiga tvåan i cheerleadingtävlingen i Daytona, Florida: Trinity valley community college cheer. 

Trinity har inte de flamboyanta gymnasterna eller samma bad-ass-bitch-attityd som Navarro. Men Trinity är revanschsugna, tekniskt skickliga, sammansvetsade och starka, och har landets bästa tumblers, som kan göra osannolika bak- och framlängesvolter. även om de ser lite sura ut. Men hur det går i Daytona ska jag naturligtvis inte avslöja, tävlingen är förresten bara en av orsakerna att se ”Cheer”.

Andra säsongen är både baksidan och det sorgliga resultatet av förra säsongen. Jag har svårt att tänka mig någonting mer fascinerande på Netflix just nu. Samtidigt lyfter mörkret efter avsnittet om Jerry. Och det glädjegråts mycket över cheerleadingens varma gemenskap i slutet. Så mycket att jag misstänker att Monica Aldama har fått Greg Whiteley, eller om det är producenterna, att se till att vi ska glömma Jerry Harris och de sexuella övergreppen. Hon får själv inga svåra frågor om hur hon ska undvika detta i fortsättningen. Den svåraste frågan hon får är om hon ska orka fortsätta.

En tystnadskultur i sig.

Gunilla Brodrej är kritiker och redaktör på Expressens kultursida.

De kommer sondmata Lisa Nilsson

PODCAST. Kulturlivet har fått nog, Martina Montelius ofrivillige halvbrors nya självbiografiska roman leder till en fantastisk idé. Dessutom: Gunilla Brodrej tittar konstigt på Lars Lerins nya tv-serie.