Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Gunilla Brodrej

Glöm Birgit Nilsson – nu är det Barbara Hannigan

Numera dirigerar Barbara Hannigan halva tiden och sjunger halva tiden. Foto: Marco Borggreve.
Barbara Hannigan, inspirerande dirigent och sopran. Foto: Marco Borggreve.
Foto: OLLE SPORRONG

Birgit Nilsson-priset är för bakåtsträvare.

Gunilla Brodrej lyssnar på Rolf Schock-pristagaren, en operasångerska och dirigent som väcker hopp.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

OPERAKONSTEN | KRÖNIKA. Under Birgit Nilsson-priset ordnades en generös middag för den församlade internationella pressen. Jag hamnade bredvid Caroline Reitsch, fru till Rutbert, Birgit Nilssons största fan som hon själv utsåg till prisets förvaltare. Caroline var rakt på sak. När hon och Rutbert går på opera är det för att höra enstaka arior, helheten gör detsamma, de kan komma i pausen. Jag protesterade med att helheten betyder allt. Hon svarade "du är ung". Och att operan praktiskt taget dog med Montserrat Caballé. Det finns väldigt få värdiga pristagare efter Stemme, menade hon. Ingen skugga över Stemme. Hon är sannerligen är en enastående artist som alltid tar sina roller på största allvar.

Men att Birgit Nilsson-priset egentligen inte skulle förändra någonting inom operakonsten stod klart redan när Plácido Domingo utsågs till förste vinnare 2009. En musiker får en miljon dollar. Kulturpotentater får möjlighet att vädra gåbortstassen. I övrigt en stark rörelse – bakåt, mot operans svunna guldålder.

I statuterna finns dock ett tillägg att priset ska inspirera unga sångare. Tillåt mig tvivla.

Pengarna till lärlingarna

I skuggan av det glamorösa Birgit Nilsson-priset delar Musikaliska akademien ut Rolf Schock-priset på 400 000 kronor. Under ett seminarium och Master class med den kanadensiska pristagaren dirigenten och sopranen Barabar Hannigan på Musikhögskolan i Stockholm känner jag hoppet återvända. Prispengarna lägger hon på sitt lärlingsprogram för unga sångare, "Equilibrium", vars resultat man kan se i Göteborgs konserthus i december när hon dirigerar "Rucklarens väg" av Stravinsky

 

 

Hannigan skaffar sig kontroll över sina sammanhang. Sångarna, hävdar hon, är inga spelbrickor utan självständiga konstnärer med egen agens. Hon rensar bort generiska operagester, rotar i rollernas förhistoria, ber sångarna bli specifika kring de känslor de vill gestalta. Säger åt dem att lära sig harmonilära, vara förberedda, delta, ta ansvar. Och hon rör vid allas ömma tå, sångarens önskan att bli älskad. "Publiken ska bli intresserad, men den behöver inte tycka om oss". Det är den här sortens djupare arbete med scenspråk som krävs för att man ska bli en helgjuten, trygg operasångare. 

Opera är teater

Barbara Hannigan har uruppfört verk av många samtida tonsättare och därmed kunnat vara med tidigt i den konstnärliga processen. Den romantiska mainstreamrepertoaren får andra göra. Det vill säga bli uppbjuden och instoppad av en högre makt, tänker jag. Men det måste inte vara så. Allt hon säger de här timmarna på Musikhögskolan inspirerar också mig att fortsätta hävda att opera är teater. Ställa krav på att den ska beröra och intressera oss, inte bara imponera.

Kort sagt. Barbara Hannigan känns som en frisk fjällbäck i jämförelse med den döda malström som tycks följa Birgits pris.