Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Gunilla Brodrej

Dramatens nya chef är ingen klassisk kulturman

Mattias Andersson. Foto: Ola Kjelbye

Mattias Andersson, tidigare konstnärlig ledare för Backa teater, blir Dramatens nya teaterchef.

Gunilla Brodrej gratulerar till ett bra beslut men skickar med en varning.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KOMMENTAR. Går det att säga annat än gott om Mattias Andersson, som med sin undersökningsteater fått svenska liv att brisera på scen? 

Knappast. Den här texten kommer bli en i raden hyllningar av rikets teaterredaktörer. Kanske kunde man oroa sig över konsensus. Jag tycker fortfarande att det var förhastat att ge Eirik Stubø sparken. Igår tog jag del av vårens repertoar på Dramaten och jösses vilken kvinnodominans han fick till innan han kickades ut som ett bondeoffer efter Josefin Nilsson-debaclet.

Eirik Stubø. Foto: STINA STJERNKVIST

Med det sagt. Nu behöver ensemblen någon som är bra på att lyssna. Och detta måste vara en av Anderssons bättre egenskaper. 

I föreställningarna ”Mental states of Gothenburg”, ”Mental states of Sweden” samlade han in och gestaltade verkliga människors egna berättelser på scen, som en samtidsspegel, fast förhöjd.

Men realism kan bli tjatigt. Låt oss hoppas att Mattias Andersson också tänker på det. För han kan ju berätta. 2007 såg jag hans ”Brott och straff” på Backa teater i Göteborg och den kom faktiskt att förändra min syn på teater. Dostojevskij åkte rakt in i solar plexus. En okänd Joel Kinnaman gjorde Raskolnikov. Men ensemblen var lika viktig – stor och böljande och komplex.

Joel Kinnaman i ”Brott och straff”. Foto: LEIF JACOBSSON / GT/EXPRESSEN

Där, på Backa teater, varifrån Mattias Andersson kommer, arbetar man alltid nära publiken från olika sociokulturella bakgrunder och lägger stor vikt vid att ha ett pågående samtal med den. Där finns alltså väldigt lite av den ängslighet eller världsfrånvändhet som kan vara förödande för konstnärliga institutioner. 

Jag kan faktiskt inte tänka mig en enda person, utom möjligen ett gäng stockkonservativa tweedkavajer eller några fastkörda feminister som är skeptiska till valet av teaterchef. Epitetet ”kulturman” passar inte honom. För det Mattias Andersson representerar, förutom att han envetet försöker hålla sig kvar långt nedanför parnassen, är ensembleteatern. Inte stjärnspel. Och med stjärnspel menar jag det omhuldande av skådespelar-kändisar som med sina blotta namn på en affisch förväntas få publiken att rusa hals över huvud till Nybroplan, bara för att få ”möta Lassie”.

Dramaten har påbörjat ett arbete att komma ifrån det där. Och i det arbetet blir Mattias Andersson central. Jag tror nämligen inte att han är så lättimponerad.

Gunilla Brodrej är scenkonstredaktör på Expressen Kultur.

I tv-spelaren ovan visas senaste avsnittet av Kultur-Expressen. Athena Farrokhzad och Kristofer Folkhammar talar om hur man väcker läslust hos unga med poesi som berör och förstör.