Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Gunilla Brodrej

Att älska Norén är inte att vara kritiker

Sara Abdollahi.
Foto: OLLE SPORRONG
Lars Norén.
Foto: BJÖRN LARSSON ROSVALL / TT / TT NYHETSBYRÅN

Sara Abdollahi tar recensionerna av Noréns dagböcker som bevis på att kritikerkåren mår dåligt.

Gunilla Brodrej är en av kritikerna som sågas och ger här svar på tal.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

LITTERATURDEBATT. Sarah Abdollahi har gjort sig känd som en hängiven läsare av Lars Noréns dagböcker. Hon har skrivit att de har räddat hennes liv. Och i Svenska Dagbladet på dödsdagen (26 januari) menade hon att hans dagböcker hade fått ett orättvist mottagande. Missuppfattats av en kritikerkår som trott att de handlade om Lars Norén. 

I viss mån delar jag den uppfattningen. Norén var en briljant iakttagare. Av alla utom sig själv. Men det säger en hel del om en människa hur denne ser på omvärlden, och sina medmänniskor, i en dagbok. I min recension av Noréns sista dagböcker, som Sara Abdollahi kommenterar i hårda ordalag i dagens SvD, skriver jag också om hur han sätter ord på tillvaron med den yngsta dottern S: ”I de avsnitten lyser boken av ömhet”. Annat tycker jag mindre om. Hur han kastar olycka på andra från sin upphöjda position. Han är skitjobbig och fantastisk på samma gång. Men Sara Abdollahi tycker att min recension är ”ett bottennapp”. 

Där nere i bottenslammet rör sig även en Stina Oscarson, en Athena Farrokhzad och en Björn Wiman.  Enligt Abdollahi bedömer varken Oscarson eller jag ”litterär kvalitet”, Farrokhzad bryr sig inte om Yahya Hassans ”estetiska verkshöjd” och Björn Wiman har mage att tipsa sina läsare om att ”hoppa över Lars Noréns hatfyllda dagböcker”. 

Av detta sluter sig Abdollahi till att hela kritikerkåren mår dåligt och har fastnat i en ”politiskt färgad nymoralism”. 

Men hur är det då med Abdollahis eget förhållande till Noréns texter? Påminner det inte lite grand om Athena Farrokhzads förhållande till Yahya Hassans poesi. Alltså att man nästan blir ett med verket. Nästan tror att man känner upphovsmannen inifrån?

Det är helt enkelt jättefint, men värderingarna hon ger uttryck för är privata, moraliska, politiska.

Abdollahi har utgått från sin egen läsupplevelse och tidigare skrivit berörande om sin kärlek till Norén (Expressen 9/5 2019) att den sprang ur en stark känsla av hans förmåga ”att skriva om den vithet och den medelklassighet som råder på svenska kultursidor”. På så sätt bekräftar han hennes ”existens”. Hon påminns om sin far. Hon möter ”[Noréns] icke-förljugna blick på en värld som alltmer hårdnar och förtingligas”. ”Avskyn för säljbarhet. Vardagstankar om arbetsvillkor”. Det är helt enkelt jättefint, men värderingarna hon ger uttryck för är både privata, moraliska och politiska.

De handlar inte alls så mycket om den estetiska och litterära kvalitet som Abdollahi nu efterlyser och saknar i svensk litteraturkritik. Så till den grad att hon i dagens utlåtande sjukförklarar hela kåren och slutar: ”Kritiken bör inte fastna i en politiskt färgad nymoralism; det är ett otyg”.

Om min text var ett bottennapp ligger Abdollahi och jag och kravlar i den där syrefattiga mörjan tillsammans. Skillnaden är att hon tycker mer om att läsa Noréns dagböcker än jag.


Gunilla Brodrej är kritiker och redaktör på Expressens kultursida.



Lyssna på ”Lunch med Montelius” om Lars Norén

https://embed.radioplay.io?id=78816&country_iso=se

En omtalad podd från Expressen Kultur – som tar er med bakom kulisserna i kulturvärlden. Med två av kultursidans stjärnor: Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och kritikern Gunilla Brodrej. Podden är en hyllning till alla kulturtanter där ute oavsett kön.