Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Gunilla Brodrej

Alla har svikit 41-åringen

I den här lägenheten misstänks den 41-årige mannen ha hållits i fångenskap i 28 år.
Foto: Sven Lindwall

En 41-årig man upptäcktes svårt medfaren i en lägenhet i södra Stockholm.
Gunilla Brodrej blickar ner i en existentiell avgrund.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KOMMENTAR. En Kaspar Hauser vacklar ut i verkligheten. Undernärd, sårig. 

Hur kan ett barn vara avstängt från världen så länge? Hur är det möjligt i vårt land? Hur kunde den nu 41-årige mannen singla genom skoltidens sociala skyddsnät medan vi satt och klappade oss själva på axeln för att vi minsann skulle se, skulle förstå, skulle ingripa om vi märkte att ett barn for illa. Medan våra bostäder steg i värde och pizzan kom till dörren med ett fruset bud.

Samtidigt ser jag den utmärkta danska drama-serien ”Vargen kommer” på SVT. Den 14-åriga Holly skriver en uppsats om hur en flicka blir misshandlad av sin far. Då larmar läraren de sociala myndigheterna och hela maskineriet rullar i gång. Skyddsvallarna växer liksom upp ur marken. Barnen i familjen tas om hand och flyttas till en fosterfamilj. Möten efter möten. Uppföljningar och rutiner. Detta efter ett enda barns mycket knapphändiga vittnesmål – i form av en skoluppsats. 

Någon måste alltså skvallra.

Det som gör denna danska tv-serie så sevärd och tänkvärd är att man tvingas tvivla på att flickan talar sanning. Ens lojalitet och sympatier flyttas runt mellan de förtvivlade föräldrarna och den dådkraftiga socialtjänsten. Jag ska inte avslöja hur det går, men man får en starkt berörande skildring av hur vårt grannland arbetar med utsatta barn och deras familjer. I ”Vargen kommer” hade de inte kunnat göra någonting alls om inte läraren hade larmat.

Någon måste alltså skvallra. 

Så läser jag om pojken, nej mannen, i södra Stockholm. Som hittades av sin släkting ensam och sjuk i ett mörkt rum av en mardrömslikt lortig, men olåst lägenhet. Det var först när läkarna på sjukhuset fick se hans tillstånd som polisen larmades. Jag antar att socialtjänsten är med i matchen nu.

Enligt vissa uppgifter har han inte varit i skolan sedan sjunde klass.

Alla har svikit denna människa, men kanske allra mest den svenska skolan.

Hade de gått till botten med hans frånvaro kunde hemförhållandena ha upptäckts. Enligt vissa uppgifter har han inte varit i skolan sedan sjunde klass. Det är helt ofattbart. Som den arme Kaspar Hauser som växte upp som ett djur i bur, helt avstängd från omvärlden, och dök upp på ett torg i Nürnberg 1828. 

Nobelpristagaren Peter Handke skrev en pjäs om fallet och ”Kaspar” (1969) anses vara en av förra århundradets viktigaste stycke. Werner Herzog utgick från historien i sin märkvärdiga film. Kaspar Hausers samtid betraktade skoningslöst den stackars mannen som vetenskapligt forskningsfält och kuriositet. 

Den sortens närgångenhet får vi hoppas att den här mannen kommer att slippa. Men nu väcks, förutom vreden mot vårt eget blinda samhälle, filosofiska tankar om tillvarons gåtor. Om människoblivandet. Och om det är möjligt att laga en trasig själ. 


Gunilla Brodrej är redaktör och kritiker på Expressens kultursida.

Fotnot. Artikeln är rättad och uppdaterad sedan mannens mamma friskrivits från misstankar om brott.