Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Gunilla Brodrej: Till min dotter

Sommaren 1991 började Lasermannen skjuta invandrare i Stockholm och spred skräck omkring sig.

Sommaren 1991 började Lasermannen skjuta invandrare i Stockholm och spred skräck omkring sig.

Gunilla Brodrej skriver ett brev till sin dotter om det rasistiska hatet som på nytt väller fram.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

När Lasermannen började skjuta invandrare var du två månader. Häromdagen hade du sett Mikael Marcimains film och det var som om vi hade dolt en sanning om din barndom.

Var vi inte rädda, undrade du.

Jo, det är klart. Varje gång pappa var ute på stan. Varje gång han dröjde. Det fanns inga mobiltelefoner då, så när jag såg honom genom köksfönstret mot loftgången var jag inte bara lättad för att jag äntligen kunde lämna över dig till honom. Ingenting hade ju hänt honom.

Sanningen var också att vi båda var så upptagna av dig att vi nästan skärmade av oss från omvärlden, fast den smällde bara några kilometer från vårt hem. Vi försökte bygga upp ett tryggt hem för dig.

Sanningen var också att det tog lite tid innan mönstret, detta att han skjuter invandrare, framträdde. Vi la märke till den politiska handfallenheten. Vi blev generade av Birgit Friggebos roll som Prussiluskan vid besöket i Rinkeby. Vi bodde också där ett tag, fast det var innan du föddes. Det var slitet, vårt hus låg vid macken, men där behövde ingen känna sig ovälkommen. Så genant när två stela vita politiker dök upp på Folkets hus och återladdade platsen samtidigt som de försökte få folk att spänna av. Men vi gillade verkligen Bengt Westerberg för att han lämnade tv-studion den där gången när han inte ville kopplas samman med Ian och Bert. Vi tyckte att Ian Wachtmeisters flin påminde om Jokerns i "Batman". Vi kan fortfarande inte smälta att Bert har blivit trevlighetsminister. En annan av företrädarna för Ny demokrati, John Bouvin, sa bland annat någonting i stil med att det var en rimlig lösning att lejonen åt upp barn i Afrika. Jo, det var på många sätt inte riktigt klokt och de värsta dårskaperna kom från Sverigedemokraterna på den tiden. Det var innan de blev listiga, men det är bara en mask, under ytan är de fortfarande reptiler, som ödlorna i "V".

Lasermannens seriemördande började alltså sommaren 1991 och pågick tills han greps nästa år. Men det var ändå inte över. Pappa arbetade i en liten livsmedelsbutik i Järfälla och vi kunde ju inte vara säkra på om det fanns en till vettvilling. Att den föreställningsvärld som Ny Demokrati byggt upp skulle inspirera fler än John Ausonius. Vi måste leva vidare trots den oron. Det var inte så att vi tänkte på det varje dag. Jag var mammaledig och pappa försökte få sitt lilla företag att gå runt. Det var svårt att få fasta jobb. Det har alltid varit svårt, som du vet, men det måste gå. Pappa jobbade så mycket för så lite att ni tappade kontakt med ert andra modersmål.

Givetvis hade det var bättre och tryggare om han jobbat på ett större företag, med reception och kortnycklar och vaktbolag och anständiga tider. Han hade aldrig betald semester. Men för Stockholms och Sveriges invandrare var och är oftast den enda lösningen att driva eget. Kiosker, grillar, taxi, småbutiker. Inte sällan satt han helt ensam och passade butiken. Han och din farbror löste av varandra. Minns du?

Några år senare, när han körde taxi på natten klev det ofta in fulla människor som spydde ur sig fördomar. Det var därför han slutade köra nattetid, även om det var mycket sämre betalt dagtid.

Jag ser om Mikael Marcimains tv-serie i tre delar och påminns inte bara om hur sårbara vi var utan också hur rasismen visade sig hos var och varannan bara man skrapade lite grand på ytan. Vilken skillnad på service han och jag fick. Bemötandet vid korvdisken på Ikea om det var han eller jag som beställde. På den tiden var det förresten nästan ingen i personalen på Ikea i Kungens kurva som hade invandrarbakgrund. Det fanns ett etniskt glapp mellan kunderna och dem. Vi trodde att Kamprad bara anställde arier, och det var långt innan hans nazistiska förflutna avslöjades. En gång blev pappa så nonchalant bemött när han skulle köpa mjukglass att han slängde glassen på disken framför biträdet. En vakt tillkallades. Du satt i vagnen, och du grät när jag försökte hindra dem att föra bort pappa till nåt rum. Kanske var det för att du satt där i paraplyvagnen och väntade på din glass som vi lyckades övertala dem att inte tillkalla polis.

Några år senare hade jag din lillasyster i liggvagnen och väntade vid en busskur i villaförorten som vi flyttat till. Två pensionärer stod och språkade om invandringen och en av dem, en tant, sa plötsligt till sitt sällskap att "man borde skjuta dem". Hon sa faktiskt så. Menar du mina barns far också, sa jag, med kanske lite för gäll röst.

Jag skulle vilja säga till dig att det är bättre nu. Men det är på många sätt mycket värre. Det är bara det att det är andra familjer som drabbas nu.

Varje gång jag ser Jimmie Åkesson ser jag också Lasermannen.