Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Gunilla Brodrej: Humorhaveri

I konsensus-Sverige har den politiska satiren förlorat sin udd.
Gunilla Brodrej saknar satiriker som humorslaktar samhället och grillar politikerna.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

I dag är det söndag. Tjock dagstidning, lång frukost och kort avbrott på tio minuter i dagens Godmorgon världen. Radion måste nämligen slås av cirka 10.10 om man inte ska få en stark upplevelse av förslösat liv genom satirprogrammet Public service. Nej, imitationerna väger inte upp manuset.
Mallen är given. Frågan ställs, missupp-fattas och besvaras av nån imiterad politiker eller debattör som Carl Bildt eller Göran Greider, tydliga karaktärer med karaktäristiska röster.
Förra söndagen försökte man sig på ett skämt om det hotande inbördeskriget i Thailand:
"Bo Inge Andersson (Ekots utrikespolitiske expert)": Det här är ett dråpslag.
"Reportern": Mot thailändska demokratin?
"Bo Inge Andersson": Nej, mot bärplockandet i Sverige!
(...)
"Reportern": Vad gör UD?
"Carl Bildt": Jag har personligen varit på Clas Ohlson och köpt bärplockare åt tjänstemännen.
"Bo Inge": UD gör för lite, varför ringer ni inte in ett gäng polacker till exempel!


Public Service i P1 varje söndag. I nästa inslag är det mönstringsdags och försvarsministern förväxlas med en vanlig rekryt. Det hela befinner sig på en knasbollenivå inspirerad av Åsa-Nisse. Finns det inget mer än denna ändlösa räcka med kopior på Bosse Parneviks gamla gubbröra? Politikerna känner sig säkert smickrade, men borde bli generade, av att bli imiterade inom ramen för detta oförargliga koncept.
I Frankrike har den politiska satiren traditionellt en starkare ställning. Politiker och makthavare avkräver inte sällan offentliga ursäkter, som nu senast när migrationsministern surnade till efter att ha blivit beskriven som Nationalfrontens mullvad av France Inters satiriker Stéphane Guillon. Han gjorde rätt utförliga hänvisningar till ministerns mullvadslika utseende. Det finns en sådan tradition. President Sarkozy framställs ofta som dvärg.
Frankrike har flera satiriska publikationer, däribland en veckotidning, Canard Enchaîné, som också ägnar sig åt undersökande journalistik. Anarkistiska Charlie Hebdo utmärkte sig 2007 när man publicerade de danska karikatyrteckningarna av Muhammed. Tidningen härbärgerade länge alster av den legendariske satirtecknaren Siné, sedan länge en rasande kritiker av kapitalismen, kolonialismen och bourgeoisien, men även av kyrkan.
För ett par år sedan kom han i konflikt med sin tidning efter att han insinuerat att Sarkozy skulle konvertera till judendomen för att kunna gifta sig med sin fästmö från en välbärgad judisk familj (Peter Cornell, Expressen 16/8-08). Siné uppmanades att be om ursäkt, men vägrade och lämnade tidningen, men försvarade sig med att han skulle ha skrivit samma sak om det gällt en konvertering till en annan religion. Därmed blev Siné en sorts fransk Lars Hillersberg. Och var är hans arvtagare i Sverige? Finns verkligen bara Lars Vilks?
Nej, den radikala serietidningen Galago ritar vidare. Även om det senaste numret är så ärligt menat i sin kritik av "osolidariskt borgarsnack" att man kan hålla sig för skratt (helig vrede är inte alltid rolig) så tycks den svenska satirteckningen blomstra. Liv Strömquists "Småföretagarsvärmare" i serien "Påfrestande personer" är i all sin enkelhet en av de bästa karikatyrer av Maud Olofsson jag sett när hon gullar med småföretagaren som om de vore charmiga små pysslingar. Pontus Lundkvists underbara hämnd mot alla Flashbackhaverister, den "Smygkommunistiska pk-vänsterpyramiden", är en färg-glad mardrömsbild av den vänster-vridna mediemakten som man inte kan låta bli att känna sig delaktig i när man bläddrar i den här publikationen.

Men jag saknar den oförutsägbara satir som vägrar att välja sida.
Parlamentet i studentikos teaterlek. Foto: Sven LindwallHar satiren somnat in nu när politiken är vag i konturerna och den politiska journalistiken hänger upp sig på bagateller?
I konsensus-Sverige tävlar blocken om att engagera sig i samma saker och vi har (tack och lov) inte värre sexskandaler än Sven Otto Littorins oskyldiga kärleksförklaringar till Evin Khaffaf på Facebook. Har vi tur glömmer en moderat hur medier funkar och skriver om trapphusbajs på samma sociala forum. Allt måste de göra själva. En samlad satirblogg om Fredrik Reinfeldt skulle kräva en kraftsamling från Sveriges vassaste komiker för att inte bli totalt poänglös.
Svensk politik får väl den satir som den förtjänar. Och svenska journalister kan ibland ställa humoristiska frågor, men tar svaren så bokstavligt att politikerna blir överdrivet på sin vakt.
Beatrice Ask intervjuas i P1:s lördags-intervju. Man kan nästan höra hur hon gör en snabbanalys inklusive framtida mediescenario innan hon svarar på Tomas Rambergs frågor.
Han vill naturligtvis ha något kontroversiellt att klippa ut till nästa Eko-sändning.
Hon vill naturligtvis inte ge honom det, fortfarande gredelin om fingrarna efter kuvertuttalandet.
Lika frenetiskt som reportrar letar pratminus, lika frenetiskt försöker våra politiker att undvika desamma. Det blir en katt och råtta-lek.
De pratar om Asks sexköpslag och Ramberg säger att folkpartisten Camilla Lindberg är kritisk mot lagen och till och med kan tänka sig att köpa sex själv.
- Hehe, skrattar Ramberg.
- Jaha, svarar Ask kort.
- Vad tycker du om det, om du har riks-dagsledamöter inom den egna alliansen som är redo att bryta mot lagen?
- Ja, det är naturligtvis helt oacceptabelt.
Men någon catfight med Lindberg hjälper hon inte till med.

Risken för självcensur har aktualiserats
i samband med publiceringen av Muhammedkarikatyrerna och hoten mot Lars Vilks. Men den självcensur som ängsliga politiker lägger på sina uttalanden gör att deras ståndpunkter mest bildar ett intetsägande tapetmönster för den egna alliansens valstuga.
Partiledardebatterna kommer vi snart kunna skriva själva. Och man måste vara statsvetare för att höra nyansskillnaderna i sakfrågorna.
Alla tycks stå i mitten och slita och dra i samma valfrågor. Den enda politikern som verkar ha humor är kristdemokraternas Göran Hägglund som verkligen har fått äta upp sin köksbordsmetafor med verklighetens folk. Hur var det nu vi brukade beskriva samma personer i medierna? Nisse i Hökarängen.
Nisse förväntas nu inte ha nån humor, virrar runt i sin vardag lyssnande på olika politiska signaler och måste få allting serverat med instruktionsbok, pilar och grafik.

Så är det någon som fortfarande är förvånad över att vi inte har ett enda roligt politiskt satirprogram? Parlamentet räknas inte. Det är studentikos teaterlek där formen råkar vara ett låtsasparlament. Man väntar snarare på att paneldeltagarna ska prata om underlivet eller ramla över skrivbordet än formulera en vass politisk analys.
Antal anmälningar till Granskningsnämnden brukar vara en bra mätare på om politisk satir är tillräckligt vass och provokativ.
En snabb genomgång ger en verkligt mager skörd. Public service, som jag nämnde inledningsvis, har ingen alls.
Tankesmedjan i grannkanalen P3 kan dock gratulera sig till två inlämnade, men hittills inte handlagda, anmälningar på ämnet moderater, en rolig lättkränkt grupp att angripa: "En bisittare eller liknande på programmet raljerade mot Moderaterna i en egen 'kolumn', på ett sätt som var både oraffinerat, onyanserat och fullkomligt opartiskt."
Och den andra:
"Tankesmedjans demokratisyn kan också ifrågasättas eftersom de gång på gång hackar på Vellinges demokratiskt folkvalda och deras inställning till hur deras kommun ska agera.".
Och, verkligen, det är i Tankesmedjan som jag de senaste veckorna skrattat åt politiskt brännbara ämnen.
Under rubriken "J'accuse" angriper Jonatan Unge briljant och giftigt i olika krönikor vårt förhållande till Förintelsen och till kungahuset. Internationella kvinnodagen får en känga, liksom första maj. Nej, ingen känga, en randsydd herrsko av högsta kvalitet.

Men en tankesmedja gör ingen trend.
Vad vi saknar, i brist på South park, Family guy och Stephen Colbert, är tv som humorslaktar svenska samhällsföreteelser och verkligen grillar politiker. Risken är dock att det inte blir vassare än Solsidan, ett mys-trevligt identifikatoriskt porträtt av oss själva.