Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Guillou: Man kan inte privatisera historien

Författaren Jan Guillou.
Foto: Ylwa Yngvesson
Regissören och författaren Jan Bergman.
Foto: Christian Örnberg
Historieprofessorn Klas Åmark.

Regissören och författaren Jan Bergman anklagar Jan Guillou för att ha stulit hans bok.

Själv tycker Guillou inte att han har gjort något fel.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

– Vill man ha in ett stort angrepp på mig någonstans ska man vända sig till Expressen. Nu har hans bok kommit ut i pocket och jag har hunnit rekommendera den i både tv och radio. Jag har mer än han själv bidragit till försäljningen av hans bok, och det gjorde jag med glädje, säger Jan Guillou.

Hans nya bok "Blå stjärnan", den femte delen i sviten "Det stora århundradet", baseras delvis på uppgifter från Jan Bergmans "Sekreterarklubben". Guillou skriver själv i sitt efterord att: ”Allt i min roman, som handlar om de kvinnor som Försvarsstabens avdelning C-byrån rekryterade och utnyttjade i Stockholm under krigsåren är hämtat från en enda källa: SEKRETERARKLUBBEN... av Jan Bergman (Norstedts 2014). Att låna så mycket som jag gjort från en enda bok kan möjligen te sig litet osnyggt." 

De frikostiga litterära lånen har fått Jan Bergman att anklaga Jan Guillou för stöld.


LÄS OCKSÅ: Jan Guillou stal min bok


Hur ser du på Jan Bergmans anklagelser?

– Det är som att bli nedskjuten. Det är väldigt sorgligt för jag tycker att jag har behandlat en kollega mycket respektfullt. Att då få massa skit över sig är det sämsta som kan hända. Om man gör anspråk på att skriva historia kan man inte ha copyright på det.

– Han kallar inte sin bok för en roman, utan för historia och man kan inte äga historien. Jag kan inte skriva en bok om landstigningen i Normandie, och sen kräva att ingen annan får skriva om det. Man kan inte privatisera historien på det sättet.

Kontaktade du honom någonsin under arbetet med boken?

– Nej, men jag var inte i kontakt med historikern Klas Åmark när jag hämtade massor med kunskaper ur hans forskning heller. Jag kan inte gärna begära tillstånd för att citera en historiker. Det korrekta sättet tycker jag var att inte blanda in författaren själv.


LÄS OCKSÅ: Guillous lån är moraliskt besvärande


Jan Bergman skriver att din våldtäktsskildring "drabbar oss efterlevande som ett slag i ansiktet".

– Saken är den att han skildrar upptakten till en våldtäktssituation med fyra damer som kommer att bli misshandlade och våldtagna av SS-officerare. Han skildrar upptakten mycket noga, men sen gör han ett censurklipp, kanske av pietet till de inblandande. Sen gör han ett hopp till slutet där en naken och piskad kvinna blir pinkad på. Som romanförfattare kan jag inte godta det. Jag skildrar det som kan ha hänt däremellan.

När jag pratade med din hustru Ann-Marie Skarp förut lät det nästan som om hon var förberedd på det här scenariot. Var du det?

– Jag skickade för länge sedan ett exemplar med en dedikation till honom. Eftersom han då inte hörde av sig med ett tack – vilket ingen i Sverige utom 70-åriga män gör längre – så tänkte vi att han förberedde ett lagom tajmat angrepp. Vilket han också gjorde.

Men kommer du att söka upp Jan Bergman nu?

– Nej, med de ordvalen så förefaller det meningslöst att försöka samtala.