Gudrun Schyman är en naturkraft, en enmanstromb

LITTERATUR | RECENSION. ”Under alla mina år som socialarbetare har jag aldrig träffat på någon misshandlad kvinna.” Året är 1983 och VPK i Simrishamn får för en gångs skull stöd av en majoritet, för att kommunen ska utreda omfattningen av kvinnomisshandel. En av få motståndare är socialchefen i kommunen. Han, för det är en man, förstod inte vad alla bråkade om.

Gudrun Schyman var inte feminist på den tiden, även om hon själv, vilket hon berättat om senare, faktiskt levde i en relation som innehöll våld. Det uppvaknandet kom senare och beskrivs fint i Johanna Palmströms biografi ”Det gäller livet” som något jag tror att feminister från olika delar av det politiska spektrat kan känna igen sig i. 

När fjällen faller från ögonen och man inser att det finns ett till raster, ett till mönster, att hur vi delas upp i kön och allt vad det gör med oss påverkar på andra ledder och i andra former än vad som syns på den karta man dittills använt för att förstå verkligheten. Efteråt går det inte att ose. 

LÄS MER – Isobel Hadley-Kamptz: Från Syrien till Star wars – hatet mot kvinnor är konstant

Naturkraften Gudrun Schyman

Jag måste göra ett medgivande här. Vi tycker inte lika i nästan någon enda sakfråga (även om vi gör liknande analyser av vissa), men det finns få svenska politiker som jag är så svag för som Gudrun Schyman. Hon är en naturkraft, en politisk enmansorkan och hon lyser starkare än nästan alla andra sammantaget. Ibland sveps jag, med all min vanligen kyliga hårdnackat intellektuella liberalism, bara med. 

Därför uppskattar jag att Palmström håller avståndet. För det är onekligen en smula besvärande att Gudrun först tog tydlig ställning för förnyelsen av Vänsterpartiet och utrensningen av det antidemokratiska arvet efter att hon blivit partiledare. 

Att hon länge var obekymrad om totalitär kommunism, reste på bjudresor till Moskva, inte protesterade när kritik mot Sovjet inte fick komma med i partiprogrammet. Kanske var det som med feminismen, att hon först inte såg, men när hon väl gjorde det fanns det ingen återvändo. 

Feministiskt initiativ

Andra har analyserat det mer utifrån opportunism. Ingen kan dock ifrågasätta att hon senare satte ner foten och gjorde Vänsterpartiet möjligt att rösta på för helt nya grupper väljare, väljare som sedan hon gick vidare för all del också verkar ha gjort det – även om inte alla följde med till Feministiskt initiativ. 

Mycket handlar om det personliga med Gudrun, med klassresan, med alkoholismen, med hur hela Sverige i närbild sett henne föda barn. Men det personliga är ju ofta politiskt, också i underlivet. Vid en av mina graviditeter hade en läkare med sig två sudanesiska läkarstudenter på utbyte och han frågade om det var okej att en av dem hjälpte till med ett ultraljud. ”Detta gör jag för de sudanesiska kvinnorna” tänkte jag när studenten tryckte ultraljudssonden alldeles för hårt mot livmoderhalstappen. 

LÄS MER – Isobel Hadley-Kamptz: Socialdemokratins frihet var aldrig för kvinnor som mig

Metoo och kulturprofilen

Palmström har gjort ett imponerande arbete, med intervjuer och citat från ett helt liv i politiken, inte minst som huvudpersonen själv säger sig ha så dåligt minne att hon hellre hänvisar till andra. Själv vill hon framåt, inte bakåt. Men Gudrun får ursäkta, den här berättelsen om Sverige, från misshandelsförnekande socialchefer på 1980-talet till metoo och kulturprofilen 2017, är rätt viktig att förstå för att komma vidare. 

För berättelsen om Gudrun Schyman speglar berättelsen om det som ändå är ett framåtskridande. Jag hade faktiskt glömt en del av hur det var, alla nyhetsbilder som fokuserade på Gudruns ben snarare än ansikte, alla utseendekommentarer, den ohöljda sexismen i hur hennes alkoholmissbruk skildrades. 

Kan vi komma hela vägen, till det jämställda samhälle Gudrun säger sig vilja se under sin livstid? Jag vet inte. Jag hoppas. Men jag vet att hon åtminstone varit med om att dra lasset hit. 

Isobel Hadley-Kamptz är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste bok är "Om sport och våld".

Läs fler texter av Isobel Hadley-Kamptz här.