Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Gudars like – Wagners Wotan och Fricka

<p>Martina Dike i rollen som Fricka med Wotan spelad av Terje Stensvold på Kungliga operan.<br></p>Foto: Mats Bäcker/Operan
Richard Wagner.
Anna och Anders Larsson som Fricka och Wotan i Dalhallas "Rhenguldet".Foto: Markus Gårder

Richard Wagners "Nibelungenringen" handlar på sätt och vis om honom själv.

Lars Sjöberg tittar närmare på det stormiga äktenskapet mellan Wotan och Fricka.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

”När har man väl sett att syskon i älskog förenas!?”

”Idag har du sett det.”

För överguden Wotan tycks allt gå som smort. Det planerade avelsprojektet mellan tvillingarna Siegmund och Sieglinde skall resultera i den starkaste hjälte världen skådat. Och hans hustru Fricka bör väl äntligen lära sig att saker kan ske som aldrig förut skett. Även om hon är utsedd till äktenskapets beskyddare och rätteligen borde hålla på Hunding, Sieglindes make, våldtäktsman och kvinnomisshandlare. Men Fricka skall snart vända Wotans lagar mot honom själv.

När Richard Wagner skapade operatetralogin "Nibelungens ring" befann sig hans äktenskap med första hustrun Minna i ett stadium som var mer turbulent än vanligt. Wagner komponerade under inspiration av beundrarinnan Mathilde Wesendonck loch Minna lät sig inte åsidosättas utan vidare – som skådespelerska hade hon en förfördelad hustrus hela rekvisita att plocka fram.

Innan triangeldramat slutligen briserade hade Wagner hunnit sublimera sitt äktenskap som gudakonstellationen Wotan-Fricka.

Gentemot dem ter sig Eddans Oden och Frigg som riktiga mesproppar.

 

När vi för första gången träffar det illustra gudaparet, i "Rhenguldets" andra scen, befinner de sig på en plats med utsikt över det just slutförda skrytbygge som ännu inte fått namnet Valhall. Wotan beundrar resultatet, medan Fricka oroar sig för dess finansiering. Situationen hade säkert varit i säck innan den kom i påse; Wagner var allmänt ökänd för att betrakta alla lån som gåvor.

Fricka har all anledning av påminna Wotan om vidden av hans projekt: jättarna Fasolt och Fafner har uppfört borgen mot löfte att avlönas med fruktbarhetsgudinnan Freia. Fasolt är bara kåt, medan Fafner hyser vidare planer. Utan Freias föryngrande äpplen kommer gudasläktet snart att gå under och jättarna ta makt över världen.

Wotan är fylld av lugn och tillförsikt. Dels var det hela den opålitlige Loges idé, dels tänker han i alla fall inte hålla ord, strunt samma vad för runor som stadgas på hans helga spjut. Fricka förfasar sig och utbrister i feministiska tillvitelser:

”Ni män skjuter modigt åt sidan oss kvinnor att döva och stumma för oss allena med jättarna döma!”

Vem som ivrigast drivit på bygget kan dock diskuteras. Fricka hade tänkt sig lyxen i ”bjudande salar, skimrande bohag”, medan Wotan å sin sida ville ha hustrun i tryggt förvar medan han själv skulle arbeta externt med ”växling och välde ... den leken låt mig få leka”. När fiffige Loge till slut föreslår att betala med den guldskatt som nibelungen Alberich berövat Rhendöttrarna, hamnar även Frickas moral på det sluttande planet - ”skickar sig det gyllne smidets glittrande glans oss kvinnor att smycka skönt?” – och det är bara för en kort sekund som Loges ”Durch Raub!” (med rån!) får gudavärlden att frysa till is.

Fricka, moraltanten som rynkar på näsan åt rhendöttrarnas ohämmade sexliv, får tyvärr se jättarna acceptera rånat guld. När Wotan i förstone inte ger med sig rövar de bort Freia och lämnar gudarna till åldrande och söndervittring. Fricka skyller allt på Wotan: ”Se hur ditt lättsinne löje oss skördat, skymf och skam oss skänkt!”Och när Wotan och Loge med förenade krafter lurat av Alberich guldskatten inklusive ringen med vidhäftande förbannelse, då är ofärden lös. Fafner dödar Fasolt och drar i väg för att i en drakes gestalt vakta sitt guld. Wotan flyttar, fylld av onda aningar, in i Valhall med sitt entourage av mer eller mindre hederliga gudar. Fricka iakttar i "Rhenguldets" pinsamma slutscen en vältalig tystnad.

Nästa gång vi träffar gudaparet är i andra kapitlets, "Valkyrians", andra akt. Det är nu som Wotan har skaffat sig mängder av bålda barn på bygden, såsom nio sköldmör, valkyrior, och tvillingarna Siegmund och Sieglinde, syskonen med den incestuösa kärleksaffären.

 

Fricka beordrar alltså Wotan att inte låta valkyrian Brünnhilde skydda Siegmund utan i stället Hunding. Men det räcker med att han lugnt försöker mästra henne genom att sjunga vackert om kärlek för att hennes egentliga bevekelsegrunder skall bubbla upp. Som inte helt ojävig styvmor till både Brünnhilde och tvillingarna använder den bedragna hustrun Wotans egna lagbok som slagträ, och mot hennes förintande logik står sig övergudens argument slätt. Mot sin innersta vilja tvingas Wotan offra sina tvillingar och deras barn, det vill säga den son-/dotterson han tänkt för framtida segrar - Siegfried.

Men när Fricka triumferar händer något märkligt:

”Din eviga makas heliga ära nu skydde hennes sköld ...”

Upp blommar en melodi av hisnande skönhet och värdighet, ett av "Ringens" stora ögonblick. Det är som om Wagner resignerat överblickar världsalltets omöjliga utsikt till ordning och harmoni. Trots att både Wotan och Fricka har så rätt slår allting så fel. Eller kanske just därför.

Kanske ligger det dock ett visst hopp i att slutakten "Ragnaröks" extatiskt frälsande eld är härledd ur den musik som i "Rhenguldet" ledsagat Frickas allra första påhopp på Wotan. Någonstans fanns ändå kärleken, vems fel det än må vara att det nu brinnande Valhall en gång byggdes.