Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Konfirmandnivå på Ann Heberleins bok

RELIGIONSKRITIKER. Ann Heberlein är teologie doktor och uppmärksammad författare och föreläsare i etiska och existentiella frågor.Foto: Patricia Reyes

I Ann Heberleins bok "Gud, om vi ska talas vid du och jag måste jag vara helt ärlig" vänder sig den alienerade författaren direkt till sin skapare.

Daniel Suhonen läser en manierad predikan där prosan ibland är på konfirmandnivå.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

SAKPROSA

ANN HEBERLEIN

Gud, om vi ska talas vid du och jag måste jag vara helt ärlig

Albert Bonniers, 133 s.

När jag var liten och besökte min mormor brukade jag plocka fram en liten röd bok i hennes bokhylla och förundrat bläddra i. Det var "Barn skriver till Gud". Där fanns handskrivna små brev och teckningar till Gud med böner, krav, frågor och allt vad små människor kan tänkas undra om.

Den boken har sedan länge försvunnit i någon av alla flyttar - jag ärvde den när mormor dog. Men nu har en lämplig ersättning kommit. Författaren och etikern Ann Heberlein har utkommit med boken "Gud, om vi ska talas vid du och jag måste jag vara helt ärlig". Den nya boken har nästan exakt samma format. Dessvärre, måste tilläggas, nästan också med samma intellektuella djup. Men det som i sin naivitet var sött och existentiellt när sju- eller nioåringar författade brev till Gud blir snarare manierat och konstruerat när det är en 45-årig teolog som är författaren.

Vad är det här? tänker jag under läsningen. En bön? En predikan? Ett föredrag som redigerats om till bok? Ett samtal med en psykolog som har blivit publikt?

 

Boken är ett samtal mellan Gud och Ann Heberlein. Inledningsvis är det Ann som för samtalet. Hon är djupt alienerad och kritisk. Skulle man vilja vara elak skulle man kunna sammanfatta innehållet med att författaren är ledsen, övergiven, kåt, avundsjuk, ensam och olycklig och allt detta är Guds fel.

Han finns inte där, svarar inte, är inte trevlig, en dålig farsa - eller snarare älskare. Som en försmådd älskande utkastar Ann Heberlein anklagelser mot denna stora, men tysta, kalla Gud.

Missförstå mig rätt. Jag är inte en av dessa föraktande ateister som på ett religiöst sätt predikar antireligionens evangelium. I stället respekterar jag den typ av existentiellt grubblande andlighet som finns bland många kristna av Ann Heberleins slag. Därför öppnar jag boken med en känsla av tillförsikt.

Känslan kallnar snart. Här finns mycket att förundras över. Dels är det Gudsbilden. Den Gud som Ann Heberlein längtar efter är inte Nya testamentets förlåtande älskande gudom utan en mer medeltida, gammaltestamentlig gud. En saudisk gud. Denna starka, allvetande gud är den Heberlein längtar efter ska befria henne från allt ont. Det sker inte. Kvar står hon med sina problem, men också med den smärtande insikten att Gud skiter i henne.

 

Den bestående känslan är att Heberlein fångar att vi är många som håller fast vid grejer som inte är bra för oss, av historiska skäl och egen självbild. Många vänstersossar, gammelcenterpartister och riktiga miljövänner i MP skulle känna igen sig i Heberleins gudskritik: partiet lyssnar inte, är på väg åt fel håll, har svikit uppdraget - men ändå stannar man kvar. Ann Heberlein är som en varmblodig göteborgsk socialliberal som hatar att rösta på Jan Björklunds socialkonservatism, men ändå gör det.

Fast i bilden av sig själv som en som tillhör.

 

I bokens sista del svarar Gud själv på Ann Heberleins frågor och ger en utförlig redogörelse för hur allt hänger samman. Här är det konfa-nivå på prosan. I sig en inte helt galen illustration av hur bibeltexter har blivit till. En tolkning av människans hand.

Ändå är det där någonstans, strax innan Gud börjar skriva sitt svar som man önskar att Det Stora Förlaget tagit sitt ansvar.

"Ann, det här är inte bra. Du kan bättre. Och den boken vill vi gärna ge ut."

Vi andra kan åtminstone be för att den kommer.

 

Följ Expressen Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.