Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Gud är inte större än sin avbild

HERRENS ÄNGLAR. Förmedlar direktiven från högre ort. Foto: Markus Gårder

Nils Schwartz ser människan på Stockholms stadsteater.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

TEATER

BIBELN
Av Niklas Rådström
Regi och scenografi Åsa Kalmér
Musik Niko Röhlcke
Stockholms stadsteater

Speltid 3 t.

Gud skapar världen på några minuter, och innan man vet ordet av är de första människorna redan utsparkade från paradiset. Det går undan i de mytologiska svängarna när Niklas Rådström dramatiserar Bibeln. Då tog pjäsen ändå fyra och en halv timme i anspråk när den hade urpremiär i Stefan Metz regi på Göteborgs stadsteater för drygt två år sedan.

När Åsa Kalmér sätter tänderna i "Bibeln" på Stockholms stadsteater klockar den in på knappt tre timmar. Vad som försvunnit på vägen vet jag inte, men jag misstänker att Jesus har fått maka på sig en del. Den första akten ägnas helt åt Gamla testamentet, men det gör sig högst gällande också i den andra, där Jesus får tävla med både Job och Jona om publikens uppmärksamhet

 

Rådströms läsning av Bibeln är inte teologisk, kanske inte ens religiös. Här framstår Gud - och hans ställföreträdare Mose - i huvudsak som auktoritära makthavare, med despotens nyckfylla bestraffningsåtgärder och mordiska utrensningsdirektiv. Vad Rådström vill lyfta fram - med benäget bistånd av Kalmér - är det mänskliga i Bibeln, utöver dess frossande i död, blod, massförstörelse och detaljreglerade lagar.

Det han ser - och illustrerar med en mängd visdomscitat från båda testamentena - är livsbejakandet, medlidandet och kärleken. Inte Gud - som inte bekymrar sig om sådana petitesser - utan hans mänskliga avbild i all sin ofullkomlighet.

 

Tre änglar - Herrens ombud på jorden - spelade av Gunilla Röör, Michael Jonsson och Nadja Mirmiran, beblandar sig med de bibliska figurerna, gestaltade av ytterligare 15 skådespelare i olika roller. Kalmér växlar mellan masscener och intimkonfrontationer. Det blir stundtals väl mycket koreografiskt krälande på golvet och vrålande meningsutbyten - men det gäller ju att väcka en halvblind och lomhörd Gud till besinning.

Och det är inte Jesus som får ljuset på sig i den sista scenen. Det är Jona, den misslyckade profeten, som kastas i valfiskens buk. Förolyckad, men ändå innesluten i det levande livet, troende eller ej.

 

Följ Expressen Kultur på Facebook - där kan du diskutera och kommentera våra artiklar.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!