Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Gud är faktiskt inte liberal, Joel Halldorf!

Delacroix "Friheten på barrikaderna" för att hylla minnet av den franska julirevolutionen 1830. Konstverket är beskuret. Foto: PRESSENS BILD

Teologen och Expressen-skribenten Joel Halldorfs tes om Guds återkomst och kritik av liberalismen är förrädisk.

Malte Persson hör mullret från ett kulturkrig och synar hans argument.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT | RELIGION. Vi lever i en tid av motupplysning. Om upplysningen, som Kant menade, var "människans utträde ur sin självförvållade omyndighet", så har vi (även i det avseendet) tröttnat på att vara vuxna. Demokrati är krångligt och vetenskapen säger sånt vi inte vill höra. Istället längtar vi efter "återförtrollning" eller rentav "underkastelse" – där det sistnämnda kan handla om allt från traditionella familjeroller till auktoritära ledare.

Mest remarkabel är den comeback som Joel Halldorf snärtigt sammanfattar i sin boktitel "Gud: återkomsten". Kristna kulturskribenter, islamister, astrologi- och häxvurmande feminister – alla är de del av samma större trend. 

Om ljusets fiender och självutnämnda vänner ofta triggar varandra till aggression är Halldorf själv dock ute efter ett konstruktivt samarbete i ett ”postsekulärt” samhälle. Men är det möjligt? Efter att först ha omhuldats som brobyggare mellan liberalism och religion, har Halldorf plötsligt stött på patrull. Ida Ölmedal, Per Molander, Lisa Magnusson, Jenny Maria Nilsson har alla i snabb följd kritiserat honom från ett liberalt håll.

Vårt kulturkrig

Halldorf vill värna liberalismen som nyttigt politisk ramverk, men hans sympati med det underliggande upplysningsprojektet tycks främst gälla de delar som kan härledas till kristendomen. Hur som helst hävdar han att vår tids ”kulturkrig” beror på att ”upplysningens samtalsmodell, med honnörsord som objektivitet och neutralitet, nu inte längre fungerar”.

Eftersom Halldorf å ena sidan själv verkar inom ramen för denna samtalsmodell, å andra sidan tycks ifrågasätta den utifrån ett outtalat konservativt perspektiv, är det inte konstigt att liberaler i Halldorf kan se en både föredömlig och en särskilt förrädisk motståndare. (Medan en antiliberal höger utan tålamod med subtiliteter avfärdar honom som bara ännu en liberal.)

Glest i kyrkan. Foto: JENS CHRISTIAN / EXPRESSEN/KVÄLLSPOSTEN

Halldorf vill att den liberala demokratin ska räddas genom fler kyrkbesök. Han anför en del tänkvärd sociologisk empiri till stöd för detta. Ändå är tanken att folk för just samhällsstabilitetens skull bör uppmuntras till religiositet misstänkt likt den cynism som förekom både hos upplysningen i dess mest elitistiska form och hos den reaktionära motupplysningen: oavsett om Gud finns eller ej så är det bättre för oss alla om folk tror det.

Att liberal tro på naturrätt och människovärde hänger löst utan kristen grund är sant. Men samtidigt: en kristendom som anammas av just det skälet är ingen säker grund heller. Vad man får är bara rundgång: en liberalism som man valt av pragmatiska skäl, inte för att man tillmäter till exempel frihet ett värde i sig, ska legitimeras av en religion som man också valt av pragmatiska skäl, och inte för att man tror på Gud, och vice versa.

Malte Persson. Foto: ALEX LJUNGDAHL / ALEX LJUNGDAHL EXPRESSEN

Tror på Gud

Nu är förstås det yttersta skälet till att Halldorf tar religionens parti knappast dess samhällsnytta, utan att han är pingstvän och tror på Gud. Att han ändå hellre talar om vad som praktiskt och nyttigt än om vad som är sant och rätt kan en misstänksam läsare frestas se som slug taktik i kyrkans tjänst. Men det är också fullt förenligt med Halldorfs genomgående konservativa önskan att flytta fokus från principer till praxis, både i synen på religion och i samhällets beslutsfattande. 

Debatten är symmetrisk. Ena sidan påpekar att liberalismen på grund av sin ”tomhet” tappar sin attraktionskraft när den inte längre har ett förtryck att kämpa mot. Andra sidan påminner om att det innehåll som religiösa gemenskaper fyller tomheten med inte alltid är så kul när de har makt att tvinga det på en. (Och i någon mån påtvingat måste det vara: för om det bara handlade om fritt val, skulle ingen direkt konflikt råda med liberalismen. Det är därför religiösa skolor blir en så central tvistefråga.)

Med andra ord: liberalism med makt får religionen att te sig attraktiv, religion med makt får liberalismen att te sig attraktiv. Här kan man naturligtvis tänka sig kompromisser, och Halldorf påminner om att frikyrklighet och liberalism gick hand i hand i kampen för ett demokratiskt Sverige. Men sannolikt låg det närmare till hands när makten inte fanns hos någon av dem, utan hos deras gemensamma fiender. 

En sådan gemensam fiende för i dag erbjuder Halldorf, nämligen nationalismen. Men utifrån hans egna premisser är det svårt att se varför den måste bedömas så negativt. Som han själv är inne på kan nationalism bäst förstås som en politisk religion. Men varför är då just den religionens löfte om gemenskap sämre än andra religioners?

Joel Halldorf. Foto: OLLE SPORRONG

Halldorfs skiftande roller

Om man ska hårdra Halldorfs argument så blir den avgörande skillnaden att nationalismens religion har sämre lokalt föreningsliv. Förutom att det säkert går att hitta motexempel mot detta, så betvivlar jag att det verkligen är det som är den springande punkten för vare sig Halldorf eller någon annan.

Vilket återigen leder tillbaka till Halldorfs skiftande roller. Som kristen måste han komma fram till att Gud är bra, men som liberal debattör måste han göra det på basis av modesta fakta om föreningsliv. Som forskare är han underkastad upplysningens objektivitetssträvan, men hans konservativa slutsats är att uppmuntra till en tro som mindre bygger på sanningssökande än på ”vana”.

Och det som gör hela debatten explosiv är att den inte bara är en konkret sakdebatt där ”upplysningens samtalsmodell” trots allt fortfarande tycks fungera fint. Den är också en proxykonflikt om just sådant som den samtalsmodellen enligt Halldorf inte kan hantera: metafysik och existentiella frågor. Alltmedan kulturkriget mullrar vagt i bakgrunden.

 

Malte Persson är författare, litteraturkritiker och medarbetare på Expressens kultursida. Hans senaste bok är "Till dikten".



I tv-spelaren visas det senaste avsnittet av Kultur-Expressen. Det gästas av Jan Guillou och Martina Montelius som diskuterar metoo och domen mot Arnault. Programmet finns också som podcast.

 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!