Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Gubbromantik

De manliga musikkritikerna kuttrar unisont inför den nya Morrisseyskivan.
Natalia Kazmierska är trött på stjärtslickande korgossar.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

"Det går inte att diskutera populärkultur som 'fenomen' i all oändlighet" skrev Maria Schottenius (DN 5/5), som ännu en artig liten spya i debatten om kritikerrollen. Någon gång måste vi ta skiten på allvar, tycktes hon mena. Som om det skulle vara de etablerade kulturkritikernas plikt att drämma till de folkliga fjollorna då och då. Som om populärkulturen och dess uttolkare någonsin har behövt ett existensberättigande från DN:s kultursida. Fast nu är det ju inte så att popmusiken och skräp-tv:n ligger och jäser i väntan på att bli föremål för hennes analyser. Thank you very much, populärkulturen har faktiskt egna hierarkier och mansnormer och uppsjöar av slentrianrecensioner. Men däremot aldrig någon kritikerdebatt. "Låt mig vittna. Morrissey har gjort mig till den jag är" skriver Nöjesguidens musikkritiker Patrik Forshage i sin recension av den kultförklarade popikonens efterlängtade skiva You are the quarry. Det är nog sant. Framför allt skulle Patrik Forshage inte vara den musikkritiker han är, om han inte som tonåring hade suttit i något öppet fönster i storstan med en cigg i mungipan och lyssnat på Morrisseys gamla band The Smiths. Det är nämligen själva förutsättningen för en framgångsrik karriär som popjournalist i det här landet. På annat håll står Peter Birro och tjötar i telefon med Gunnar Bolin i P1:s Vågen om de sju år av lidande han upplevt i väntan på nya Morrisseyskivan: "Det är som att återse biktfadern", säger han och kuttrar något om att Morrissey minsann förstår de missförstådda arbetarhjältarna, dem som Peter Birro själv anser sig tillhöra. Och de senaste veckorna har medierna svämmat över av korgossar som försöker överträffa varandra i att slicka översteprästens stjärt. De kallar sig ofta missförstådda, men sitter i själva verket tryggt på sina maktpositioner som populärkulturens främsta opinionsbildare. De sitter där och är hur förstådda som helst med sina krönikor och små listor och söta självutlämnande anekdoter som alltid handlar om det stora traumat i att vara man. Mårten Arndtzén har surat över att svensk konstkritik är för mesig (Expressen 3/5), men till och med konstrecensionerna i Svenska Dagbladet känns spännande om man jämför med gangbangläget i musikskribenternas herrklubb. Och den svenska Morrisseytraditionen är det bästa exempel på hur den förutsägbara kritiken till slut blivit en trög institution. Här har det nämligen inte hänt någonting på minst tio år. Här kallas Morrisseyintervjuerna aldrig för intervjuer utan för "samtal". Här används bara maskulina potensbegrepp som "outsider", "geni" och "frälsare". Här ser en recension av Morrisseys nya skiva eller senaste konsert exakt likadan ut som en recension av den förra, oavsett vem som har skrivit den, för alla har ju suttit i samma jävla fönster och känt sig manliga och intelligenta. Men just där, när verket försvinner bakom skribenternas egon och alla lager av mytskapande kärleksförklaringar och patetisk gubbromantik, går den manliga populärkulturjournalistiken mot sitt sammanbrott. Det är inte längre personligt, inte ens privat: det är bara maktmissbruk. Om seriös kulturkritik mest ser ut som ett inavlat fanzinekåseri, är det nog dags att börja diskutera varför kritikern håller på att flukta ner sig i sin egen spegelbild.  I musiktidningen Sonic rabblar Sebastian Suarez-Golborne förtjust svenska artister som härmar Morrissey, som Weeping Willows, Håkan Hellström och Franke: "Det handlar bara om kärlek", förklarar han. Men ser han verkligen inget problem i att hela svenska popvärlden har samma inspirationskälla? Finns det ingen som kan ta itu med myten Morrisseys tveksamma politiska uttalanden eller noga uttänkta varumärke? Är det så mycket begärt? En liten ANALYS? Måste musikkritik alltid handla om att ni ska stå och jämföra kukstorlek med era idoler? Och det är så himla ointressant att era brudar har dragit och att ni har varit i Camden och att ni gosar med Morrissey när ni känner er lite ensamma. Jag vill fan aldrig mer läsa ord som "briljant" och "fulländad" i en Morrisseytext. Jag vill veta varför popmusiker som sjunger om känslor aldrig blir kritiserade.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!