Den första jag fäster mig vid är Peter Luckhaus Wladek. De undfallande krumma axlarna och den undvikande blicken. Det är ju inte hans fel. Han såg bara på. Dessutom räddade han en.
Det är just ambivalenta karaktärer som hans, vars goda gärningar sker mest av en slump, som kommer riktigt nära i Natalie Ringlers Skandinavienpremiär av Tadeusz Słobodzianeks "Vår klass". Som Lena Nilssons bedagade Zocha, nervöst fiskande efter en handväska som ständigt rinner ned för axeln.
Smärtcentrum i Słobodzianeks pjäs är den polska byn Jedwabne där den judiska delen av byns befolkning brändes inne av sina forna vänner och grannar 1941. "Vår klass" följer tio klasskamrater, judar och katoliker, från 1930-talet fram till i dag.
Föreställningens rum - skapat av scenkollektivet Sutoda - tar avstamp i klassfesten snarare än klassrummet. I taket hänger girlander och kring små runda bord prydda med spetsdukar står klaffstolar uppställda. I denna oskuldsfulla miljö får vi följa hur rollfigurernas barnsliga förälskelser och spirande vänskap förbyts mot ett eskalerande hat och våld.
En diabildsprojektor matar obönhörligt fram text som förkunnar att vi är en lektion närmare slutet. Discoljuset med sina röda gröna och blå ljusfläckar rör sig som kikarsikten över skådespelarnas kroppar alltmedan bollandet med en röd ballong illustrerar hur mördarna svingar en lemlästad rabbins kropp mellan sig.
I den inledande scenen bryts den obekväma tystnaden bara av knaprandet av popcorn och salta pinnar. När samma snacks under andra akten spridits ut över golvet - festen är onekligen över - krasar det olycksbådande under skådespelarnas fötter. Det är under de banalaste spetsdukar som de mest vedervärdiga grymheter döljs.
På samma sätt fortsätter föreställningen att präglas av en välgörande enkelhet. Hannes Meidals Abram, som överlever genom att tidigt flytta till USA, är oantastligt nypressad. Uppflugen på en piedestal läser han upp breven hem, fulla av tillförsikt och framtidstro. Allt medan hans forna klasskamrater mördar varandra. Det extrema våldet skildras aldrig mer än i ord och markerade pantomimer, men de explicita beskrivningarna och skådespelarnas ansikten får det att vända sig i magen.
För även om "Vår klass" är en lysande pjäs hade den fallit platt utan en ensemble som den vi möter på Galeasen. Johan Wahlströms kyligt affärsmässige Zygmunt, i sadistiskt samspel med Simon Reithners Rysiek i tjusarmustasch och troskyldig blick.
Och så vittnena, de mördade. Ständigt närvarande på scen släpper aldrig deras blickar och ironiska skratt de överlevande klasskamraterna. Freddy Åsbloms Jakub Kac, han som dödas allra först, ler med oskuldsfullt kerubansikte och konfetti i håret och Lina Englunds våldtagna Dora bär på en förtvivlan som efter döden förvandlas till en fullkomlig explosion av ilska.
Jag lämnar Galeasen på skakiga ben. På nyheterna rapporteras om ännu ett europeiskt val som krönts av högerextrema framgångar, den här gången i Österrike. Vårt gemensamma minne är våldsamt kort.