Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Grundvattnet är kvar

Sara Lidmans språk bröt sig fram som en vårflod i ordslagg och mediebrus.

Ingrid Elam minns en författare som hade kraft att förändra människan.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Ett grundvatten i vår litteratur. Så karakteriserades Sara Lidmans språk en gång av en författarkollega. Nu är Sara Lidman död, men grundvattnet finns kvar, det bryter sig fram som en vårflod genom ordslagg och mediebrus, ur "juupen" ropar det på sina läsare. Sara Lidman skapade ett språk som skiljer sig från allt man är van vid, det är poetiskt, känslostarkt och fränt, sammantvinnat av trådar från predikstol och folkminne, uråldrigt och djärvt modernistiskt. Meningarna är ofta avhuggna, oavslutade. Allt kan inte utsägas. I alla fall inte med ord. Men hos Lidman blir orden ändå kött, dialektala uttryck som "täv" och "fårfeta" ger de människor som uttalar dem en egen resning och lyster. Med hjälp av särskiljande tankestreck avslöjas ordens makt och innersta mening, vare sig det gäller överhetens våldsutövning eller kärlekens smeksamheter. Sara Lidmans språk är en av det verkligt originella skapelserna i svensk litteratur, det präglar hennes berättelser i så hög grad att det nästan överskuggar tankeinnehåll och persongalleri. När i en avlägsen framtid Didrik och Anna-Stava, Lillvattnet och Eckträsk sjunkit under minnets synrand, ja när varje järnvägsspår i detta land har brutits upp och kasserats för modernare tekniker, kommer Sara Lidmans språk att leva kvar, som ett rop på rättvisa åt de förtrampade. Detta rop finns redan i Tjärdalen, den sensationella debuten från 1953, liksom solidariteten med dem som står utanför, som lever på skaren, på gränsen till det vilda. Människan är fast i sitt jag och sina villkor, bara korta ögonblick kan hon lyfta sig upp och ut ur det givna. Här finns också redan språkkampen mellan överhetens rikssvenska och den enskildes tystnadsmättade dialekt. Och framför allt finns den by som är världen i Sara Lidmans universum, vare sig den ligger i Norrland, Afrika eller Vietnam.

Byn är sinnebilden för den mänskliga belägenheten och fyra första böckerna var ett slags symboliska gestaltningar av den, allmängiltiga men djupt rotade i den norrländska myrmarken. När Sara Lidman på 60-talet gav sig ut i världen kunde det se ut som om hennes författarskap ändrade karaktär, blev mer "normalt", men grundtonen var densamma även om byns kollektiv ersatts av den enskildes medvetande i romaner som Jag och min son (1961) och Med fem diamanter (1964). Och när rapportboken mot decenniets slut ifrågasatte gränsen mellan skönlitteratur och verklighetsåtergivning var Sara Lidman i Vietnam och i Svappavaara. Hennes Samtal i Hanoi (1966) och Gruva (1968) hör till de politiskt verkligt inflytelserika böckerna från den tiden. I höstas, lagom till åttioårsdagen och nästan trettio år efter det att första delen publicerats, kom Jernbaneeposet ut i nyutgåva. De sju böckerna om Didrik, Anna-Stava och deras ättlingar blev kulmen på författarskapet, en hemkomst och en syntes.

När Sara Lidman 1977 gav ut Din tjänare hör hade hon inte publicerat någon bok på sju år. Den nya boken utspelar sig i slutet av 1800-talet i en liten by i Västerbotten. Den utlovar redan från början kommande delar, episka dimensioner, ett myller av personer och människoöden. Snart skulle den nämnas som exempel på berättelsens återkomst i svensk litteratur. Nu var det slut på politik och rapportprosa, fiktionen hade återtagit herraväldet. Och så var det, men ändå inte riktigt så. I centrum för romansvitens första delar står Didrik, en ung hemmansägarson som vill modernisera sin hembygd genom att få överheten i Stockholm att dra järnbanan ända till Lillvattnet. "Samfärdsel" är det Didrik längtar efter, delaktighet i världen, kommunikation på alla plan. Med samfärdseln skulle språket - de finaste orden som Imperial och Chiffonjé - välfärden och rättvisan komma till Lillvattnet. Chiffonjén skulle hans älskade långhalsade Anna-Stava få, imperialen skulle de sova tillsammans i, men det går inte som Didrik tänkt. Jernbaneeposet handlar ju nämligen inte bara om utopin utan också om dess pris. Så sett är det en fortsättning på, eller snarare sammanfattning av Lidmans tidiga Norrlandsromaner och hennes utflykter till Afrika och Vietnam. Lidman gestaltar moderniseringen och dess förödmjukelser, konfrontationen mellan storslagna bydrömmar och kapitalistisk storstadsekonomi, hela den globala industrialiseringen speglades i Lillvattnets svarta yta. "I Norrland hava vi ett Indien", låter hon en av de vinstsugna överhetspersonerna säga, så att vi inte skall missa vad det hela egentligen handlar om. Kolonisering.

I seriens början är det männen som står i fokus för berättarens förälskade men med tiden luttrade blick, framför allt gossekarlen Didrik med alla sina högtsvävande drömmar. När Sara Lidman elva år efter femte delen gav ut en sjätte och småningom sjunde del är det kvinnorna som träder fram i helfigur. Rönnog, gift med Didriks och Anna-Stavas storson Isak Mårten, har en spegelvänd likhet med sin svärfar. Där han fortfarande utan tillstymmelse till skuldmedvetande slösar med drömmar och pengar, vårdar hon en annan utopi, anpassad efter tidens hårda villkor: mat på bordet, rena kläder på kroppen. Hon representerar alla dem som får betala notan efter andras spekulationer. Det klagas då och då över bristen på samtidslitteratur i Sverige. Sara Lidman var alltid samtida när hon skrev, inte minst när hon förlade sina berättelser till ett avlägset förflutet. Och ur hennes berättelser strålar en stark tro på litteraturens makt, kanske inte att förändra världen, men människan.