Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Grive, hur länge tror du att vi orkar jobba gratis?

Jack Hildén.

Jack Hildén om kulturtidskriften som vägrar betala.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Madeleine Grive ringer en morgon. Hon är chefredaktör för kulturtidskriften 10TAL. Före samtalet har hon i sin tur blivit kontaktad av sin assistent och projektledare, Linus Lundgren–Widén. Linus har upptäckt min länk på Facebook, till en artikel av författaren Helena Fagertun. På sin blogg har Fagertun skrivit om sin upplevelse av att debutera i 10TAL samt om det senaste numret, "Komma ut".

Jag var en av personerna som kom ut och numret behandlar unga författares förutsättningar. Under länken kommenterar jag: ”Nej, 10TAL, det är inte ni som ’inte har möjlighet’ att betala min tågbiljett, ni väljer att inte göra det. Här är texten jag själv velat skriva”. Detta är anledningen till telefonsamtalet. Grive undrar om jag känner mig lurad, om de inte varit tydliga med sitt arbetssätt. Nej, jag är inte lurad. Jag helt på det klara med vad som har skett. Nämligen detta:

Jag får medverka i tidningens debutantnummer med en novell. Det är kanske det största som hänt mig som skrivande person. Korrekturläsningen är utmärkt. Jag blir fotograferad till en helsida, svarar på frågor om dagens unga svenska litteratur. Ingen ekonomisk ersättning, men en prenumeration utlovas. I och med publiceringen får jag också vara med på uppläsningar som de organiserar. Bland annat det som kallas poesibazar på Stadsbiblioteket.

 

Eftersom jag är bosatt i Göteborg blir det tåg till Stockholm. Statusuppdateringen syftar på den resan. Jag bestämmer mig för att boka en tågbiljett, jag vill vara med, jag vill läsa, jag vill tala i mikrofon på Stadsbiblioteket. 10TAL meddelar i förväg att de tyvärr inte har möjlighet att betala biljetten, men att jag får vara med om jag befinner mig i staden.

"Du kände dig väl inte tvingad?" undrar Grive. "Du visste väl att man får tacka nej."

Och det visste jag ju. Under samtalet säger jag inte mycket. Grive förklarar att de minsann ordnar kvällarna utan budget, ingen får betalt. Att tidningen konstant går på knäna. Att hon har arbetat ideellt med tidningen i evigheter innan det blev möjligt att ta ut lön.

Kommer något som en chock? Inga förlag eller tidskrifter upplever att de har obegränsade resurser att hämta från. Samtidigt baseras besluten uppenbarligen inte på resurser. Alla tidningar är i kris och ingen tror att Grive rullar runt som Joakim von Anka i en stor pengabinge. Trots detta finns det tidningar som betalar, tidningar i garanterat djupare kris än 10TAL. Ponton, en litteraturtidskrift för unga ger tretusen för ett visst inslag. Det finns små, nischade förlag som följer Författarförbundets rekommendationer medan större väljer att betala småsummor för diktsamlingar eftersom de inte säljer.

 

Det går inte heller att förbise maktpositionen 10TAL skaffat sig inom svenska litteratur- och kulturtidskrifter. De är närmast en institution i och med sin tradition, de etablerade medverkande och de tongivande teman som tas upp i numren. Stödet från Kulturrådet är stort, för 2013 tilldelades bland annat 550 000 kronor i produktionsstöd (ämnat för tidskriften) och 370 000 för att arrangera diverse tillställningar. Vad betyder det egentligen att inte ha möjlighet?

En annan aspekt är tidningens status som kvalitetsdomare. De har tagit patent på begreppet "debutant” utanför bokförlagen. På hemsidan uppmanas man göra som Daniel Sjölin, Hans Gunnarson, Sara Gordan, Alejandro Leiva Wenger, Anna Jörgensdotter, Kristian Lundberg, Pamela Jaskoviak, Sara Mannheimer, Magnus William-Olsson, Aase Berg, Jerker Virdborg och Jenny Tunedal och debutera i 10TAL. Få andra tidningar skulle kunna skrapa ihop så många prestigefyllda namn. I det senaste numret gör de alltså anspråk på att ännu en gång ha sniffat upp ett par framtidslöften. Men vilket värde tilldelas oss? Är det inte bara stora ord? Jag frågar Grive om de etablerade författarna får betalt för sin medverkan. Ja, det får de.

"Debutantdelen är mer som en plattform, en chans att synas", säger hon.

Och kanske är det just där som hon själv sätter fingret på problemet. Att vi förväntas vara så jublande glada över att det finns någon som överhuvudtaget erkänner vår existens, att vi inte ska önska något mer? För 10TAL är långtifrån ensamma. Tvärtom är resonemanget något som ekar i allt fler korridorer på både förlag och tidningsredaktioner.

Jag är van vid att arbeta gratis, men att köpa de där tågbiljetterna blev första gången som jag själv betalade för att visa upp mitt arbete. Tidskrifterna kan vid det här laget rabbla mantrat på ett sätt som låter helt logiskt: Vi skulle gärna betala men som du vet (just ”som du vet” är ett tilltal som nästan gör en varm inombords, här är införstått att vi tillhör ändå samma bransch, vi är praktiskt taget kollegor och därför kan jag bistå med det här öppenhjärtiga svaret) så ser klimatet ut som det gör. Om du vill ställa upp på de premisserna blir vi såklart glada. Passar det inte är det bara att avstå.

Valfriheten, som Grive så ivrigt vinkar med, blir en förbannelse. Man är fri, så fri man nånsin kan bli, sjunger Mattias Alkberg. Och om alla tidningar kommer med samma ursäkt så blir den tillslut legitim. När förskjutningen trätt i kraft är det enkelt att komma undan.

"Är din konklusion att vi inte ska ha fler uppläsningar och att tidningen inte ska finnas längre", undrar Grive retoriskt. Om jag ska bolla tillbaka den frågan så undrar jag: "Grive, hur länge tror du att vi orkar jobba gratis? Var ska ni hitta era debutanter som pryder omslaget och visar vilken trendkänslig tidning ni driver? För jag är onekligen en del i att göra er tidning till vad den är. Jag och de andra debutanterna är ert fräscha ansikte utåt och utan oss så vore tidskriften fattigare. När det passar flaggar ni med den ledande positionen för unga skribenter, men när det kommer till att ta ansvar för den makten så råder total förnekelse."

Den där femhundringen jag använde för att åka till Stockholm, den måste komma någonstans ifrån. När jag inte författar texter till 10TAL så måste jag hitta andra sätt att få pengar. Den som verkligen vill skriva gör det ändå, men det går långsammare och under tiden blir ”unga författare” allt äldre, något som 10TAL bland annat tar upp i ett panelsamtal jag medverkar i.

Telefonsamtalet och Grives försvar är märkligt. Medan hon pratar undrar jag hela tiden varför hon överhuvudtaget ringt. Är det för att jag rekommenderade en artikel på Facebook? Varför det uppenbara behovet av att avlasta skuld?

"Har du läst texten jag länkade till då?", frågar jag.

Nej, det har hon inte. Även om motivet med samtalet var så oskyldigt som att försvara sig, så är det ändå något hotfullt över situationen. Kan det ha att göra med hur jag presenterade texten? Som något jag själv velat skriva?

"Linus sa något om att du tänkt skriva om det. I så fall får du ju komma till oss först."

Jag undrar om samma samtal väntar de andra som uttryckt ett liknande missnöje. I så fall verkar listan lång. Börja med det stora antalet praktikanter på redaktionen som jobbar gratis.

 

 

FOTNOT. I kväll firar 10TAL sitt nya nummer med stor releasefest på Nobelmuseet i Stockholm.