Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

"Grigoriev gör mig handlingsförlamad"

PRISAD DEBUTANT. Maxim Grigoriev vann prestigefyllda Borås Tidnings debutantpris 2014 för novellsamlingen "Städer". "Nu" är hans andra bok.
Foto: Cato Lein / BONNIERS
Stig Larsson.
Foto: Mikael Sjöberg
"Nu".
Foto: / BONNIERS

Maxim Grigoriev har skrivit sin första roman, "Nu" – men vad vill han säga egentligen?

Stig Larsson blir handlingsförlamad av en vindlande bok utan framåtrörelse.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

När jag läste att Maxim Grigoriev skulle komma ut med sin första roman i höst, tog jag kontakt med Expressen och sa att jag gärna ville recensera den. För något år sedan läste jag hans debut, novellsamlingen "Städer", och jag blev – nej, imponerad är alldeles för svagt. Under de senaste 20 åren har det bara hänt tre, fyra gånger att jag har tänkt ”här har vi en möjlig betydande svenskspråkig författare”. Jag blir spontant glad och känner ett slags ansvar.

Nu har det väl hänt fler än tre gånger att jag har rosat yngre svenska författare under den här perioden. Men det har då handlat om sakliga och skarpsynta skildringar av mänskliga relationer.

Men nu talar jag inte om upplysningseffekten, det som folk en gång i tiden kallade för ”innehållet”. Nej, jag talar om det litterära som litteratur – ”formen” som samma människor skulle säga.

”Jaha. Vad har nu det för betydelse?” utbrister dessa konsthatande kulturmänniskor (som alltid, även om de så skulle befinna sig på fest, har ett gapigt ansiktsuttryck).

Jo, när jag läser en novell eller roman som är särpräglat skriven, egenartad, tvingas jag ju att tänka lite annorlunda än vad jag gör normalt. Jag måste så att säga tänka på en annan människas villkor. Goda exempel: Proust, Kafka, Duras och Thomas Bernhard. Eller i Sverige: Willy Kyrklund, Erik Beckman, Nikanor Teratologen.

Jag tror att ni förstår vad jag menar.


LÄS MER: Stig Larsson: "Mucka inte med gudarna"

Perspektivbyten berikar

Och jag tror också att ni begriper vad det innebär att jag måste acceptera att byta sätt att tänka – eftersom perspektivbytet berikar mig.

För det finns ju en hel del fejk i den genren. Ta Aris Fioretos debutroman om det grå, det specifikt grå, i den grå blyertsen. Det krävs lite grand av min urskiljningsförmåga och pondus för att syna korten när det handlar om en författare med hjärna, som i fallet Fioretos.

Överhuvudtaget har den så kallade svåra litteraturen här i Sverige under den senaste 20-årsperioden dominerats av människor med hjärna men ack så lite ande.

Nu kanske du tycker att det är något lite fishy med att jag har dröjt så pass länge med att komma in på den roman som ska recenseras.

I två veckors tid har den här uppgiften gjort mig mer eller mindre handlingsförlamad. Jag har fortsatt läsa Grigorievs roman "Nu" – 20, 30 sidor under en dag. Men det har fått mig att bli så missmodig, olycklig. Jag har lagt ifrån mig boken och försökt att tänka på något helt annat.

Det finns ingen egentlig framåtrörelse, det är aldrig så att jag undrar hur det ska gå. Att beskriva romanens handling vore därför inte bara poänglöst, det vore missvisande. Kommer Herman att, så där mitt på ett övergångsställe, stöta på Julia? Nej, detta är inte en sådan roman. Det finns ingen Julia i den här textens framtid.

Och så alla dessa pseudofilosofiska resonemang. Finns det något nu? Nuet var ju nyss. Och hur ska det fortsätta. Ett nytt nu (förmodligen). Två män som sitter eller halvsitter kring en tredje som sitter på en utlagd palestinasjal i någon park i Berlin. Och han på palestinasjalen sörplar i sig te.


LÄS MER: Stig Larsson om Stieg Larsson

Informationen är en svamp

Heder åt Grigoriev. Han blir aldrig öppet ironisk. Vi tvingas så att säga svälja medicinen – och känna hur, inte bara fränt den smakar, vi förstår snart hur mycket den skadar vår livsuppehållande kraft… Tankarna vindlar i väg, tänk bara på all information, är informationen en svamp och vi – på något extra underligt vis – bara dess sporer?

Det som ändå gör det hela uthärdligt är alla blänken av en konkret värld. Det som gavs i övermått i "Städer". I synnerhet i de tre noveller som utspelar sig i en barndom i 1980- och det tidiga 90-talets Sovjet. (Författaren är född 1980 i Moskva, men skriver en svenska så kärleksfullt behärskad att jag helt ofrivilligt kommer att tänka på Joseph Conrad.)

Den blick som undrande, förfärad, ängslig, med ögonblickets ristande insikt riktar sig mot en buss, ett sandtag, ger mig som läsare på nytt fräschören i barnets upptäckarglädje.

I "Nu" tycker jag att blänken av en konkret värld, något som gör att jag under läsningen känner att jag är där rent fysiskt, framkommer tydligast i en scen från Paris, dit huvudpersonen Herman - av aldrig riktigt klarlagda skäl - nu har begivit sig:

”Under tiden häller Inés, med cigaretten i munnen, upp rom och cola till brädden i plastglasen. Den gyllene kolsyran fräser. Man blir törstig bara av att titta. Det hade kunnat vara en reklamfilm, eller en musikvideo. Här står vi nyförälskade i platanskuggan. Jag vet inte, säger hon med sin burkiga highschoolröst och dricker ur glaset. /…/ När Herman tar emot sitt glas visar det sig vara oväntat mjukt och han trycker ihop plasten lite för hårt med fingrarna. Han tar ett steg tillbaka, lutar sig fram och dricker ur glaset med armbågen utstickande.”


Stig Larsson är författare och kritiker i Expressen Kultur.


Följ Expressen Litteratur och Kultur på Facebook - så missar du inga texter.

ROMAN

MAXIM GRIGORIEV
Nu
Albert Bonniers, 233 s.