Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Greiders sting mot Norén osar av hämndbegär

Göran Greider.Foto: SOFIA RUNARSDOTTER / ALBERT BONNIERS FÖRLAG
Foto: ALBERT BONNIERS
Daniel Sjölin.Foto: OLLE SPORRONG

Att han är politisk vet många, men hur bra är Göran Greiders poesi?

Daniel Sjölin ser en sextioåring jubilera med en poetisk memoar.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Spårvagnsförare Rolf Nilsson i Sundbyberg avled hastigt i hjärnblödning 49 år gammal. Jag har aldrig saknat honom, och begreppet ”morfar” har varit lika tomt som ”poesi”. Men en gång har jag förvånat förstått hur ”morfar” skulle ha känts. Det var under en halvsekund för en så där tio år sen, när min normalt ganska tjocka högerhand, som är van att vara jämstor eller större, bara försvann.

Jag skakade nämligen hand med Göran Greider. Det strider kanske mot etablissemangets konvention att recensera en poets enorma händer, och samtidigt kan det uppfattas som en borgerlig härskarteknik att reducera sinne till kropp. Särskilt ohemult då mot en socialistisk diktare som fyller sextio och firar det med en poetisk memoar.

Men nej ni kan bättre än så. Ni vet vad tyst kunskap är och att mitt minne varken är en förolämpning eller hyllning. Det är bara en hand.

Hos Greider hittar vi Gud i en humla och varghatare på konferens.

”En av dessa morgnar ska du stiga upp sjungande” består av självbiografiska sviter från pass fyrtio års skrivande, infogade i teman som barndomen, vuxenblivandet, arbete, flytten till Stockholm, politisk övertygelse, natur, religiositet och föräldraskap. Här finns ballad och kortprosa om släkten, kamppoesi mot SD, hämndosande nidsting mot Lars Norén och ett avståndstagande från den yttre vänster som bryr sig mer om vem som säger något än vad som sägs (vilket socialismen enligt poeten föredrar). Här finns dikter om bortsprungna katter, småstädernas förlorade societet (!), badande barns blå läppar eller sista dag på förskolan. Här finns en begravningsdikt till en svärmor som kan få dig att gråta, men också ett rätt så muntert begravningskalas efter en far. Hos Greider hittar vi Gud i en humla och varghatare på konferens. 

Och här finns gott om händer – det kan vara en fars händer ”som vägrar ta omvägar”, eller händer som stumt håller i ens liv när vemodet kommer, eller arbetare som varken gör världen till filosofi eller avfilosoferar den utan ”behåller händernas argument” i en ”krympande del av världen.” När naturen ger är det med en utsträckt hand och när förälskelsen försvunnit är det handen som är tom, och i dikten han själv alltid kommer ihåg frågar sig Paul Élouard ”Varför skriver jag idag?”.

Och svaret blir: ”För att handen är där idag.”'

Är det ett problem för svensk kristendom att den drar till sig så många troende?

Poesin är hos Greider sålunda inte överställd människan, inte upphöjd i en estetisk himmel. När bildspråket är bitvis förtätat, och en litet osjälvständig avglans hörs från någon miniatyr av en Aspenström eller välvande ordlöshet hos Tranströmer för att ta två exempel, så är nog inte syftet att pråla, utan att praktiskt omsätta det i en omedelbar och i bästa fall förunderlig kommunikation. Inte heller är poesin underställd och reducerad till det i dag allmänt förminskande epitetet brukspoesi. Den är mittemellan, någonstans i handslagets jämhöjd och ögonblick. För det är ögonblicket som är Greiders hemmaplan, stundom utsträckt till dagar eller veckor.

Ibland ger sig dikterna själva ett handtag. Inte sällan används några lyriska rader, som gott kunde ha stått fria och äga sin gåta, till att öppna eller avsluta ett resonemang, på bekostnad av sin egen myt. I samma praktiska synsätt finns också den kristne Greider, som är så konsekvent att jag drabbas av tanken: Är det ett problem för svensk kristendom att den drar till sig så många troende? Budskapet kanske ligger i din gärning och i gemenskapen (dina händer konkret) inte i ditt självupptagna, privata tvivel och ditt jags kapitulation inför en övermakt?

Ögonblickspoesin kan i längden alltså uppvisa ett förrädiskt drag av klassfälla.

Mot slutet menar han att en dikt ska vara lätt komma in i och svår att ta sig ur. Det senare gäller inte alltid för hans dikter, men utan det ingångsvärdet hade vi aldrig skådat enastående höjdpunkter. Ta bara ”Lillen Eklund förlorar mot Damiani hösten 1987” – om den orörlige, ständigt förlorarstämplade proffsboxaren. 

Sen är det ju så att författare tenderar att välja den estetiska övertygelse som de själva är bäst på att leva upp till. Talang har många arbetarungar haft. Tålamodet att utveckla den är ofta betingat av bildningsbakgrund. Ögonblickspoesin kan i längden alltså uppvisa ett förrädiskt drag av klassfälla, den säger hit in till poesin men inte längre, gör dig inte till, sen måste du ut igen och arbeta som alla andra.

Och labbarna? Vad göra med dem?

Göran Greider både arbetar och är poet. Hans poesi står i tjänst som iakttagare, medkännare, omvärldskritiker, panteist och varför inte oväntad surrogatmorfar – i den halvsekund där dikten lika litet som ett handslag ägs av någon. Är han då ”en stor poet med given position i vårt lyriska landskap?” Den frågan diskvalificerar sig själv, Greider visar att den är ställd från ett mycket förkrympt hörn av litteraturen. 

Och labbarna? Vad göra med dem? 

Nå, är det viktigt så gjut dem i brons om ni vill en vacker dag. Ställ ut dem på ett torg i en småstad så att några talgoxar kan ta sig ett dopp i dem, på sin väg till nästa ögonblick. 

 

Daniel Sjölin är redaktör på Expressens kultursida.