Ingen målar grått som Harald Lyth. Hans konst är himmel, storm och stillhet, nebulösa rymder och allt det där andra som sagts och skrivits om Lyth genom åren och som går igen i alla texter i den fina monografi som Ersatz gav ut häromåret.
Det är gott så, men det finns en direkt dekorativ aspekt i Lyths metalliska grå med dess inslag av blått och vitt också, som inte handlar om kvasipoetiska omskrivningar utan är vackert på samma sätt som Giottos blå är det. Den abstrakta konsten är nu så gammal att den fått ett eget språk, med egen semantik och grammatik
Lythgrå är det nya Tizian-rött. Italienska modehus och formgivare borde stå i kö till hans ateljé.
När Ulf Linde i slutet av 50-talet skrev essäerna i "Spejare" identifierade han en grupp konstnärer som "de informella". Dubuffet, Fautrier, Michaux - alla sökte de en ny början i ruinerna 1945. Deras verk såg ut som grottmålningar av katastrofens överlevande, eller som primitiva tecken på ett språk vars lexikon alla gått förlorade. I musiken gjorde Iannis Xenakis något liknande - både extremt modernt och arkaiskt.
Harald Lyths verk ända fram till 1980-talet, kan skrivas in i den traditionen. Här syns fragment från Vermeer och andra, spillror av kulturhistorien ner på linjenivå. Lyth blev också en av Lindes favoritkonstnärer och hann göra två retrospektiver på Thielska galleriet.
Men lika vidöppen och löftesrik som den här estetiken var 1960, lika stelnad är den i dag. Till skillnad från i princip alla generationskamraterna har Lyth hittat andra vägar. På Sven-Harrys visas målningar från millennieskiftet och framåt och här står det kallt metalliska grå som skuggiga utropstecken mellan ljusare målningar.
Vissa målningar antyder nästan isiga polarlandskap men det går att bortse från. I en tid när all konst ska hänvisa till något annat är det ytan jag vill åt, det radikala i att inte säga något utöver sig självt och sin egen skönhet.
Eller som Goethe låter Mefistofeles säga i "Faust": Grå, dyre vän, är all teori.