Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Grass skuld

Kulturkritik. Israeliska studenter demonstrerar mot Günter Grass utanför tyska ambassaden i Tel Aviv. Foto: Dan Balilty

Alltför många missar att Günter Grass dikt innehåller antijudiskt tankegods. Mathan Ravid oroas av svenska mediers kunskapsbrist kring antisemitism.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

I en artikel om mordet på Folke Bernadotte i Aftonbladet (8/4) hänvisade Anders Hasselbohm med diffus retorik till sinistra "mäktiga judiska intressen" och tillade att "det är lika fruktansvärt att nu stänga in palestinier i Gaza, som det en gång var att stänga in judar i getton".

Den senare bilden är central i efterkrigstida antijudiska diskurser och kopplad till en skuldproblematik.

Genom att anklaga judarna för att begå likvärdiga brott som nazisterna kan det svåra minnet av Förintelsen lättare hanteras. Den tyske historikern Wolfgang Benz har beskrivit det som antisemitism inte trots, utan på grund av, Auschwitz.

 

Günter Grass. Foto: Foto: Sebastian Willnow En annan text i vilken nazianalogier kan skönjas är den tyske författaren och Nobelpristagaren Günter Grass uppmärksammade dikt "Was gesagt werden muss" ("Vad som måste sägas"), i vilken han inte längre säger sig kunna tiga om hur Israel "äventyrar en redan bräcklig världsfred" med den rätt till nukleärt anfall (Erstschlag) mot Iran han påstår att landet hävdar. Ett anfall som skulle kunna "utplåna" hela det iranska folket och i bästa fall förvandla "oss överlevande" till "fotnoter".

Som Frankfurter Allgemeine Zeitungs ansvarige utgivare Frank Schirrmacher visat är Grass ordval knappast slumpmässiga. Han använder medvetet termen Überlebende, benämningen på de judar som överlevde Tredje Rikets förföljelser. Ännu viktigare, påpekar Schirrmacher, är att Grass anspelar "nästan ordagrant på den ceremoni till minne av kristallnatten 9 november 2008, vid vilken Charlotte Knobloch (dåvarande ordföranden för judiska centralrådet i Tyskland) varnade för att Förintelsens offer kunde bli 'historiens fotnoter'".

Grass förklaring till sin tidigare tystnad blottlägger skuldproblematiken. Likt Nazitysklands judar har den förre SS-soldaten Grass blivit offer för sin "härkomst", som fått honom att underordna sig "det allmänna tigandet" och förbjudit honom att kritisera Israel och dess politik. För den som bryter ledet, fortsätter Grass, är "domen 'antisemitism'" vanlig.

Något "tabu" mot Israelkritik existerar inte. Den judiska staten kritiseras regelmässigt i tysk debatt, och själva idén är en konstruktion som återkommande frambesvärjs i antisemitisk argumentation med syftet att göra den "modige" budbäraren - när denne kritiseras - till en martyr på den "politiska korrekthetens" altare. En jämförelse kan göras med invandrarfientlig och antimuslimsk retorik, där det ständigt hävdas att eliten tabubelägger vissa obehagliga sanningar som inte får kritiseras.

Att Grass använder sig av en i dessa sammanhang känd argumentationsstrategi har påpekats av många i den tyska debatten, inklusive Klaus Hillenbrand som i vänstertidningen Die Tageszeitung betecknat hans påstående som "falskt" och "oärligt". Ingen hävdar nämligen att kritik av israelisk politik har med antisemitism att göra, och skrapar man på ytan minner föreställningar i Grass text om idéer som sprids i de höger- och vänsterextrema samt islamistiska miljöer där den mottagits med jubel: den judiska staten och/eller dess politik utgör ett hot mot hela mänskligheten och "världsfreden"; med minnet av Förintelsen som främsta judiska utpressningsvapen säkerställs att Israel undgår all kritik; alla som bryter detta "tabu" stämplas som antisemiter.

 

Grass dikt är djupt problematisk, och de som okritiskt försvarar honom värnar i alla hänseenden mycket grumliga uppfattningar. Detta tycks inkludera oroväckande många inom den svenska mainstreamdebatten.

Bland annat försäkrade Petter Larsson i Aftonbladet (10/4) att det "i sak" inte fanns mycket att invända mot Grass dikt - reaktionerna bevisar ju tesen om ett starkt tabu mot Israelkritik i Tyskland. Två dagar senare fick Larsson medhåll av kulturchef Åsa Linderborg som intygade att den som kritiserar Israel regelmässigt anklagas för antisemitism. I samma tidning fastslog Dror Feiler (19/4) att den "förföljde författaren" Grass svenska kritiker hukade sig för den israeliska regeringen och "propagerade för åsiktsförtryck".

Artiklarna är de senaste i en lång rad exempel på hur Aftonbladet misslyckats med att hålla rågången mellan legitim kritik av staten Israel och antisemitism.

Som Jonathan Leman har hävdat (Medievärlden 13/12 2010) finns det en okunskap och osäkerhet inom den svenska journalistkåren kring vad nutida antisemitism är, som resulterar i att antijudiskt tankegods, ofta framfört genom insinuationer och kodord, kan röra sig under radarn.

 

Hur förklaras annars att Sveriges största tidning inom loppet av några dagar publicerat texter som använder en för högerextrem antijudisk propaganda karaktäristisk terminologi, nyttjar och försvarar för den nutida antisemitiska diskursen centrala analogier, samt framför budskapet att de som vågar kritisera Israel berövas sin yttrandefrihet?

 

Mathan Ravid

kulturen@expressen.se

 

Mathan Ravid är medlem i Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA).

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!