Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Gräsrotsopera – som inte lyfter från marken

Trots skickliga sångare och musiker vill aldrig "Ingjutet i mitt hjärta" lyfta. Foto: Johan Westin

Knappt har eftertexterna rullat klart på säsong två av Svt:s "Frökens Frimans krig" medan omskrivna filmen "Suffragette" har biopremiär om en vecka. Men visste ni att det samtidigt pågår en feministisk undergroundrörelse inom samtidsoperan? Det handlar om att göra nya verk av gammal musik skriven av bortglömda, gärna kvinnliga, kompositörer.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Och det är mer än bara smart recycling – det är ett detektivarbete som sätter ljus på tonsättare man inte visste fanns. I Operabyråns fall handlar det om barockkompositörerna Antonia Bembo och Elisabeth Jacquet de la Guerre vars musik fått nytt liv tillsammans med nyskriven musik av elektronmusikkompositören Mattias Petersson i föreställningen ”Ingjutet i mitt hjärta”. 16-17 januari turnerar den till Göteborg och festivalen ”Barocka kvinnor”. Gräsrötterna gror överallt.

Jag önskar bara att jag var mer nöjd med det sceniska resultatet.

För det här är inget helgjutet verk, trots skickliga sångare och musiker från den alternativa svenska barockscenens toppskikt.

Lyckas inte

Regissören Helena Röhr som är van att gestalta makthierarkier på scen lyckas inte göra kvinnoödena Bembo och Jacquet de la Guerre – båda professionella musiker och i Bembos fall på flykt från ett våldsamt äktenskap - levande.

Det talade introt borde till exempel ha stannat i programbladet. Man borde ha städat bland nödrimmen i librettot och man borde jamma mer på riktigt. På uruppförandet gestaltade man att ”nu jammar vi” och det är något helt annat.

Men det största problemet är att det är Peterssons nyskrivna musik – å ena sidan sfärisk och nyromantisk, å andra sidan elektrotung - som gör mest intryck när det nu skulle handlat om Bembo och Jacquet de la Guerre. För det är när han brassar på med industrisyntar som den här föreställningen för första gången känns på riktigt. De gamla barocklåtarna skulle behövt en hel orkester med ett gäng pukor, snarare än tre tappra musiker, för att klangligt kunna matcha det. Jag tror knappast att det var meningen.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!