Gränsvärden

I går hölls en endagskonferens om kriminalisering av hiv-positiva i Sverige. Anna-Maria Sörberg ser en hiv-politik i akut behov av verklighetsförankring.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Det är tio år sedan den högt uppsatte sydafrikanske domaren Edwin Cameron bestämde sig för att göra det otänkbara: att komma ut offentligt som hiv-positiv.

 När hiv-aktivisten Gugu Dlaminis, 1998, stenades och knivhöggs till döds av ”utskämda” grannar efter att ha gått ut i media med sin sjukdomsstatus, insåg han att tystnad var lika med medbrottslighet.

 Visserligen skipades ingen rättvisa för Gugu och hennes efterlämnade 13-åriga dotter – mördarna greps aldrig – men hennes kamp fördes åtminstone vidare av en man med helt andra förutsättningar. Det är ett stort steg i ett svårt hiv-härjat land.

 De dyrbara bromsmediciner som räddade livet på Edwin Cameron nådde däremot aldrig fram till den trädgårdsmästare som skötte växterna i hans prunkande trädgård. Cameron såg honom bli allt sämre för att en dag försvinna, insjukna och dö i sviterna av aids.

 Domarens misslyckande med att rädda honom, trots sin status och pengar, är en av många starka bilder av orättvisa i Camerons självbiografiska Witness to Aids – en orättvisa som, precis som här, går att härleda till skam och därmed löser upp gränsen mellan Sydafrika och resten av världen.

 Men Edwin Cameron, som i dag besöker riksdagen och i går deltog i en endagskonferens om hiv i Stockholm, är inte här för att berätta om hur vi kan hjälpa ”dem” som hör till ”katastrofområdena” i en snart 30-årig pandemi. Han vill i stället flytta fokus hit eftersom en av hivpolitikens skamfläckar finns här.


Förra året, på den internationella aidskonferensen i Mexiko, pekades Sverige ut som ett av de länder som tidigt förvandlade så kallade hiv-fall till brottmål och som därmed placerade sig i täten för den hiv-relaterade kriminaliseringstrend som just nu sprids över världen.

 Grunden för brottmålen vilar på den så kallade informationsplikten, raderna i Smittskyddslagen som säger att den hiv-positive, utöver att skydda sig, alltid måste berätta om sin sjukdom före sex. Denna plikt sätter fingret på en problematik som hanteras på skilda sätt världen över och är inte en fråga om huruvida man ska eller inte ska berätta. Där är nämligen de flesta redan överens.

 Men genom att fokusera så hårt på meddelandeplikten förmedlas budskapet att den ”friske” inte behöver tänka och att hiv är de sjuka undantagens ansvar.

 När Alcazar-sångaren Andreas Lundstedt applåderades för något år sedan för modet att komma ut som hivpositiv fick han därför alla att känna sig lite bättre, eftersom vi kunde visa att vi ”bryr oss”.

 Men det Lundstedt faktiskt hade att säga dränktes av applåderna när han mottog sitt pris för mod under den folkliga Gaygalan. Under sitt tal tackade han dem som, genom hot om ”outande”, tvingat honom att träda fram och pekade därmed samtidigt på det maktmedel som blivit helt normaliserat också i den ”upplysta” bögkulturen: så länge du är tyst är du accepterad, men den som blir ”upptäckt” kan bli föremål för hot.

 För trots att döden inte längre lurar runt hörnet är det fortfarande omöjligt att leva med hiv i Sverige. Verkligheten – den farligaste av dem alla: att hiv-positiva också har sex och tillhör resten av världen av sexuella varelser – fortsätter att utgöra ett rött skynke.

 Den som inte berättar om sin hiv-status påstås vilja skada den andre. Det främsta argumentet mot ett eventuellt borttagande av informationsplikten är, till exempel, att det signalerar att det är fritt fram för människors destruktiva beteenden. Majoriteten kan tydligen inte föreställa sig att tumma på sina regler för sexuellt beteende: vilka odjur är det som har sex utan att prata med varandra?

 Så fortsätter ”världen” att delas upp i enbart friska och sjuka, offer och förövare.

 Rubriker om ”hiv-män” fortsätter därför att hopa sig men på allt mer diffusa grunder. Att brottet, uppsåtet, den ”medvetna spridningen som en aktiv handling”, i de flesta av rättsfallen varit svårt eller omöjligt att bevisa när det handlat om frivilligt sex, har inte hindrat domarna.

 Inte heller det faktum att brotten många gånger är svårförklarliga, rentav obegripliga, också för de dömda.


Bland dem finns, till exempel, tvåbarnsmamman som ”förträngde” sin sjukdom tills ”upptäckten” – då allt rasade. Eller Charles som fick lämna sina två barn kvar i Sverige när han utvisades på livstid efter sju års fängelse till en tillvaro utan tillgång till bromsmediciner.

 Men i ett Sverige där diskussionen om dessa frågor lyser med sin frånvaro är samtidigt attityden desto mer självklar: ”Håll dem borta, bura in dem.” En attityd som, under 2000-talet, kompletterats med en annan trend: hudfärg och ursprungsland avgör numera strafflängden.

 Det är en politik som bygger på starkare isolering och som fokuserar hårdare på gränser och regler, föreställningen om vårt land som skilt från resten av världen.

 För trots att FN:s organ UNAIDS sedan länge noterat den ökande kriminaliseringstrenden tycks diskussionen aldrig nå Sverige. Här hörs inget om den gemensamma policy som tagits fram och som manar till försiktighet när det kommer till sammankopplingen av hiv och brott på grund av negativa konsekvenser för hiv-preventionen.  

 Vår låga andel hiv-positiva stärker oss i stället i uppfattningen om att vår väg är den enda rätta, även när siffrorna stiger och antalet könssjukdomar ökar: desto viktigare att vi fortsätter på den inslagna vägen!


Edwin Cameron har därför ett viktigt budskap med sig hit till landet där hiv är andras katastrof och ansvar. Ett land som talar till, inte lyssnar. Kanske lyckas han få oss att bryta distansen till frågan och få några fler att inse det världen gjort för länge sedan: hiv är och måste vara en gemensam angelägenhet som grundar sig på hur verkligheten ser ut, inte på gränser.


Anna-Maria Sörberg

kulturen@expressen.se


 Anna-Maria Sörberg är frilansjournalist och har skrivit boken Det sjuka (Atlas) som handlar om svensk hivpolitik.


 I går arrangerades en endagskonferens i Stockholm som problematiserar kriminalisering av hivpositiva i Sverige.