En gång i tiden var vi i Sverige ganska duktiga på att se bakgrundshistorier. Satt någon på gatan med trasiga kläder, såg vi inte bara utanförskapet utan intresserade oss också för anledningen till varför det hade skapats.
Kanske är det en av SD-normaliseringens följder – att vår blick börjar förändras, förvrids till att bli egocentrisk. Att överhuvudtaget intressera sig för migranternas bakgrundshistorier ter sig allt svårare i dagens debattklimat. Att problematisera dem och försöka se ett större sammanhang är ännu svårare.
Detta är just vad Erik de la Reguera siktar på i sin senaste bok, ”Gränsbrytarna”, och det är oerhört välkommet. Migranterna är inte bara en produkt av globaliseringen, utan en central del i den, skriver han redan i inledningen och beskriver sedan sitt arbete som ett pusselläggande. Det finns ju så många frågor som vi ännu inte har svaren på:
Hur kommer vi tillrätta med klyftorna mellan fattiga och rika? Vad händer med nationalstaterna och hur skulle en global demokratisk världsordning se ut?
Pusslet läggs delvis med hjälp av tre migrantöden – Norma, Jamal och Abou, som var och en på sitt håll under mycket svåra förhållanden kämpar sig fram mot drömmarnas USA och Europa. I det första fallet är Erik de la Reguera själv med på resan, som går från Guatemala via Mexiko och ”dödens tåg”, där migranterna klamrar sig fast på taket eftersom gränspolisen har id-kontroller på alla bilvägar.
Det är ett oerhört bra reportage. Ändå uppskattar jag Erik de la Regueras ambitioner att sätta in sina reportagedelar i ett större sammanhang ännu mer. Boken är också en historieskrivning över migrationen och en kortare analys av nationalgränsernas upprättande och det rasistiska tankegodsets uppkomst.
Allt mynnar ut i ett ställningstagande för öppna gränser – och en bakläxa för en historielektion som vi inte lärt oss, nämligen att gränsernas avsedda användningsområde till en början inte alls var att hindra människor från att röra sig fritt, utan att begränsa staterna och deras arméers oönskade rörelser.
Ju längre jag kommer i boken, desto fler visioner får jag att brottas med. Pusslet formar sig till en viljeyttring, en önskan om en annan värld där vi på riktigt står upp för människors rättigheter. För hur skulle det egentligen kunna se ut om vi hade tagit tanken på fri rörlighet på allvar? Vilka problem skulle vi i så fall ha att hantera?
Och här är vi tillbaka i det där med den egocentriska blicken. Andra perspektiv än att migranterna tär är ju faktiskt både möjliga och rimliga – och med skiftet av synsätt följer också frågeställningar som i dag är så bortträngda att de antagligen skulle betraktas som totalt omöjliga för exempelvis en valdebatt.
Att läsa boken efter 2014 års riksdagsval spelar så klart roll för upplevelsen. Den går som en pil rätt in i eftervalsångesten och man kan bara hoppas att ”Gränsbrytarna” får det långa liv den förtjänar.