Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Granströms fysiker är allt annat än sexiga

Helena Granström är författare, fysiker och medarbetare på Expressens kultursida. Foto: SOFIA RUNARSDOTTER / WEYLER
"Standardmodellen".

Helena Granströms fysiker Elsa påminner en hel del om den kärva Ester Nilsson.

Therese Eriksson läser en uppgörelse med vetenskapens relation till naturen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

LITTERATUR | RECENSION. Fysik är hett, det har Jeanette Winterson lärt mig. Triangeldramat i hennes roman ”Vintergatan går genom magen” (1997), mellan det äkta paret Jove och Stella och bådas älskarinna Alice, vindlar fram med den teoretiska fysikens vokabulär hand i hand med den glödande poesins: ”Universum kröker sig i din mage. Sträck ut din hand. Kyss mig. Staden är en gnista, ljus vid ljus, kvarts och neon på Brooklyn Bridge (…).” Att Jove pratar om ekvationers skönhet också när han är inne i Alice är i och för sig rätt pinsamt, men torr och opassionerad är fysiken i alla fall inte här.

Det är den däremot i Helena Granströms ”Standardmodellen”. När Elsa, efter en period i Berlin, återvänder till en lektorstjänst vid sin gamla institution i Stockholm är hon desillusionerad. Arbetsplatsen befolkas av samma manstyper som alltid, med samma interna hierarkier som vanligt. Elsa har drag av både Karolina i Therese Bohmans ”Aftonland” (2016) och Lena Anderssons Ester Nilsson, men med den avgörande skillnaden att hon helt verkar ha tappat bort sin längtan. Hon lever ensam, saknar barn, nära vänner samt glöd i arbetet, och när hon blir våldsamt attraherad av gästforskaren Albert är det i slutändan ändå mest på ett teoretiskt plan. 

 

LÄS MER – Jesper Wiethz: Helena Granströms undergång är förfärligt vacker

Civilisationskritik

Elsa funderar kort och gott över om hon låtit fysiken sabba hennes liv. Fast Granström formulerar det mer intrikat; Elsa tänker att hennes verklighet blott är ”en spekulation om en spekulation – en teoretisk möjlighet för vars skull jag av något skäl hade låtit mitt eget liv omvandlas till en teoretisk möjlighet”. Skräcken för förspillt liv – vetenskapsversionen. 

Granströms författarskap har allt sedan debuten med essän ”Alltings mått” (2008) haft ett tydligt civilisationskritiskt drag; ett uppfordrande pekfinger riktat mot det faktum att kroppen och naturen – i vid bemärkelse – inte ges tillräckligt erkännande i vår tid. I verk som ”Infans” (2011) och ”Det barnsliga manifestet” (2010) ställs barnets blick – barnsligheten – mot vuxen stelhet och maktfullkomlighet, och i ”Hysteros” (2013) är det diktjagets intensiva erfarenheter under en graviditet som står i centrum. Hennes förra bok, den radikalt systemkritiska ”Det som en gång var” (2016), vilar på antagandet att mänskligheten, ända sen bondesamhället, gått fel: vårt teknik- och framstegsvurmande är en återvändsgränd, staden en lögn. Granström pekar på vårt intima beroende av naturen utan pragmatisk pardon.

Erotisk potential

”Standardmodellen”, det verk som hittills mest liknar en klassisk roman, utspelar sig alltså bokstavligen inom den teoretiska fysikens väggar, och återknyter därmed till det tidiga författarskapet; till ”Alltings mått” och till versromanen ”Osäkerhetsrelationen” (2009). I den senare lät Granström, som förutom författare också är matematiker och fysiker, ett gäng gubbar – Einstein och Heisenberg bland andra – drabba samman i samtal om fysikens (o)möjligheter, samtal som ändå vittnade om en fysikens erotiska potential. Någon sådan hittar jag, som sagt, inte i ”Standardmodellen”. 

Helena Granström gillar meningar som är lite, lite för torra och lite, lite för svårlästa; essäisten/tänkaren dribblar alltför ofta bort den gestaltande romanförfattaren. Men hon är å andra sidan en fena på intressanta och precisa iakttagelser. Elsas främlingskap inför världen, hennes distanserade blick – vilken förblir intakt även när brutaliteten gör intrång – kan onekligen tolkas som en konsekvens av den värld hon verkar i. 

Det gör ”Standardmodellen” till Granströms mest svidande uppgörelse med naturvetenskaperna och deras alienation från den omgivande verkligheten. Eller som Elsa, tidigt i romanen, formulerar naturvetenskapens paradox: ”För att på vetenskaplig väg närma sig naturen, måste man först avlägsna sig från den så mycket som bara är fysiskt möjligt.” Det låter som motsatsen till sexigt, som motsatsen till liv. Och det är nog det som Elsa, i elfte timmen, fattar. 

 

LÄS MER – Helena Granström: Fysiken är en länk till världar vi bara kan ana

 

 

ROMAN

Helena Granström

Standardmodellen

Weyler, 188 s.

 

 

Av Therese Eriksson

Helena Granström är medarbetare på Expressens kulturredaktion. Därför recenseras hennes roman av Therese Eriksson, kritiker på Svenska Dagbladet.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!