KULTURDEBATT | METOO. Tre månader har gått sen Metoo-vågen sköljde in över Sverige, tre månader sedan en hel armé av kvinnor i sociala medier började vittna om sexuella trakasserier i bransch efter bransch. Nya fyndiga hashtaggar lanserades dagligen; operasångarnas #visjungerut, juristernas #medvilkenrätt, skådespelarnas #tystnadtagning, och ridsportens #visparkarbakut för att bara nämna några av uppropen.
Berättelserna skakade om. Är detta verkligen Sverige? Är världens mest jämställda land, med pappalediga män och starka, självförsörjande kvinnor, i själva verket ett rike fullt av tafsande män och förtryckta kvinnor?
Helt klart har vi en skrämmande lång väg kvar till ett jämställt samhälle när unga kvinnor i osäkra anställningsformer betraktas som sexobjekt av manliga chefer och upphöjda stjärnor. Eller när servitriser och vårdpersonal förnedras av tafsande och sexskämt när de försöker sköta sina jobb.
Borde ha granskats
Men vad vet vi egentligen om omfattningen av de sexuella trakasserierna i dagens Sverige efter höstens Metoo-rörelse? Hur vanligt är det att lärare, journalister eller idrottare måste värja sig mot ovälkomna närmanden? Och hur är det med förövarna – är de lika många som offren, eller är det en mindre grupp män som utsätter kvinnor gång på gång?
Vi journalister är vanligtvis noga med fakta, och vi sätter en ära i att inte svepas med i känslostyrda kampanjer. Vi försöker hålla huvudet kallt och slår vakt om vår professionalism och integritet. Men hur mycket is i magen hade vi hösten 2017?
Låt mig peka på några delar i Metoo-uppropen som borde ha granskats av medierna.
# Hur väl speglade uppropen dagens situation? Bland vittnesmålen fanns en hel del berättelser om sexuella närmanden och övergrepp från en svunnen tid, till exempel handlade det i vissa fall om 1970- och -80-talens tidningsredaktioner och teaterscener.
# I vilken utsträckning gällde uppropen just sexuella trakasserier? Vittnesmålen har spänt över en lång rad upplevelser, berättelser om sexuella ofredanden har blandats med andra uttryck för könsdiskriminering och förtryck.
# Hur stor del av uppropens undertecknare har egna erfarenheter, och hur stor del skrev under för att stödja utsatta kolleger?
Sexuella trakasserier
Det fanns alltså en otydlighet i siffrorna från de många Metoo-uppropen, men hur väl återspeglades denna otydlighet i medierapporteringen? Den annars så kritiskt granskande journalistkåren svalde tacksamt varje ny dags siffror över utsatta kvinnor i olika yrkesgrupper, och budskapet som kablades ut till tittare, läsare och lyssnare var glasklart: Kvinnor i dagens Sverige utsätts för sexuella trakasserier i en tidigare okänd omfattning, och i alla tänkbara miljöer och branscher. Ingen går säker.
Var det rädslan att granska "det goda" som satte den journalistiska reflexen ut spel? Var det ängslan att anklagas för misstro mot utsatta kvinnor som gjorde att vi avstod från beskriva denna rörelse lika nyktert och sakligt som när vi rapporterar om andra kampanjer och massrörelser?
Eller var storyn om tusentals sexövergrepp i publika branscher som teater, film och tv helt enkelt för bra för att synas i sömmarna?
I revolutionstider
På samma känslodrivna sätt namngavs en rad kända män av etablerade medier. De vanliga kriterierna, att vi publicerar det som är sant och relevant, kastades överbord i takt med att sociala medier drev de traditionella medierna framför sig. Kvinnors utsagor blev till självklara sanningar utan varken åtal eller domar, och en rad män fick sina liv dramatiskt förändrade över en natt.
Allt för sällan ifrågasattes detta "gatans parlament" av de stora medierna. Plötsligt, och utan någon djupgående debatt, rådde en ny, godtycklig rättsordning.
En del hävdar att Metoo är en revolution, att kvinnors villkor har förändrats i grunden, att inget kommer bli sig likt igen. Jag hoppas innerligt att dessa optimister har rätt. Men även i omvälvande tider behövs ifrågasättande medier.
Kanske är det just i revolutionstider, när alla springer åt samma håll, som behovet av den kritiskt granskande journalisten är som allra störst.
Av Anna Hedenmo
Anna Hedenmo är ordförande i Publicistklubben.
LÄS MER - Anna Hedenmo: Jan Helin har ansvar för misstro om invandring