Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Granska insidan

INTERN KRITIK. Författarutbildningen på folkhögskolan Biskops-Arnö får kritik för hur de ensamkommande flyktingbarnen behandlats på skolan.. Foto: WIKIPEDIA

Vi måste få lyfta rasismen i det egna rummet.

Zara Kjellner bemöter kritiken om "vit skuld" på Biskops-Arnö.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Idén om att jag skulle "hänga ut" de unga killarna som porrsurfande och våldsbenägna unga män i min artikel "Barnens ö" (Expressen 11/1) springer ur en felaktig läsning: ingenstans formulerar jag dessa rykten som sanningar. Tvärt om - i min artikel skildrar jag en elak ryktesspridning baserad på fördomsfulla föreställningar. Det hade kunnat vara jag som porrsurfade, det kan ha varit vem som helst. Min poäng är att påvisa hur fort dessa antaganden uppstod samt hur fort välviljan övergick till passivitet. En passivitet jag själv deltog i - vilket jag i högsta grad är medveten om.

Jag hänger däremot ut mig själv, övriga elever och en skolledning som har bidragit till ett misslyckat mottagande av ensamkommande flyktingbarn. Min kritik slår mot den medvetna medelklassen som ofta har lätt att deklarera sina goda intentioner men inte alltid agerar.

 

Valerie Kyeyune Backström har åtminstone förstått något rätt i sin artikel "Feg text om vit skuld" (15/1) - visst handlar artikeln om skuld.

Men när hon skriver om min "vita" skuld motsäger hon identitetspolitiken hon själv tycks förespråka - hon tar sig rätten att definiera min identitet men blundar för strukturer.

Brottet mot de unga killarnas integritet begicks vid det första måndagsmötet efter deras ankomst - ett möte där vi övriga på skolan diskuterade dem utan att de själva närvarade. Ett integritetsövergrepp jag ansåg viktigt att skildra i text. Kyeyune Backström, liksom flera andra läsare, formulerar dock detta övergrepp som något som sker i min text. Hon gör mig till förespråkare för just den tematik och problematik jag själv vill diskutera. Men frågan är, om vi inte får lyfta rasismen inom det egna rummet, hur ska vi då stå emot den?

Jag talar varken för eller om de ensamkommande flyktingbarnen, jag talar om en omgivning som visade sin egen främlingsfientlighet och dubbelmoral. Jag vill tala om ett förfrämligande som kan uppstå oberoende av partipolitik.

 

Sedan publiceringen av min text har skolan som institution blivit ifrågasatt, det är inte säkert att skolan i framtiden kommer att få ta emot ensamkommande flyktingbarn och får de det så är det med krav på tydligare integrationsplaner. Stämningen på skolan är spänd, många känner sig illa berörda och uttrycker sig hatiskt på sociala medier, och visst gör det ont när föreställningar spricker.

Backström skriver nu att min text är feg, att den inte offrar något. Men jag undrar, vad är fegt med att kritisera den egna diskursen, att osäkra det egna rummet och påvisa brister hos sig själv och sin omgivning?

I dagens polariserade samhällsklimat ska texter helst ha en tydlig agens; kritiken ska slå från ett håll åt ett annat, texterna ska spridas, gillas och vara enkla att ta till sig.

Kanske finns det helt enkelt inte plats för en text vars kritik är riktad inifrån och in. Det blir lätt problematiskt, svårt och oroligt. Svaren blir konfrontatoriska och aggressiva. Debattörer som Valerie Kyeyune Backström tvår sina händer och ställer sig helt utanför all typ av främlingsfientlighet. Därmed blir de svåra att bemöta. Argumentationen blir ensidig, då ena parten hävdar sig föra "den goda talan". Är det då bättre att vara tyst? Att inte ge sig in i en debatt som styrs av de som tror sig stå över alla typer strukturellt förtryck? Jag tror inte det.

 

Föreställningen om att jag som individ skulle ha möjligheten att förändra en hel struktur vilar i en liberal världssyn. Självklart förstår jag vikten av vardaglig interaktion och politisk aktion. Men jag tror också att maktutövning genom det skrivna ordet i detta fall leder till handlande.

Det är föga förvånande att den starkaste kritiken kommer från den grupp som jag själv kritiserar. Ingen verkar vilja kännas vid ursprungsproblemet, hur främlingsfientlighet kan uppstå i den till ytan sett mest toleranta miljön.

 

Zara Kjellner

Zara Kjellner studerar på författarskolan på Biskops Arnö.

 

Följ Expressen Kultur på Facebook. Där kan du följa och  kommentera de senaste artiklarna.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!