Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Gränsen

Sven Olov Karlsson är kritiker och författare, senast aktuell med romanen "Porslinfasaderna," som nominerades till Augustpriset 2013. Novellen "Gränsen" är skrivet exklusivt för Expressen Kultur. Foto: Philip Pereira Dos Reis

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Skolans vaktmästare Janne var noga med att vara vänlig när han började prata. Men han kunde inte hjälpa att vänligheten var fientlig. Han kom för nära, ansikte mot ansikte. Skäggstrån och leverfläckar. Andedräkten. Han nickade trosvisst, gick i gång om sådant som ungarna och ungdomarna. Om hur de blev oregerligare för varje årskull. Eller om vad han redan en gång i tiden hävdat om kärnkraften. Om vad han alltid menat sig veta om kvinnfolk, för att inte tala om alla de där mörka. Där brukade belåtenheten vakna, glädjen över att ha fått grepp om en ny lyssnare. Vaktmästarens vänlighet reste sig rytande vild. En urkraft jublade över att bli fri.

Han hade sjungit med på alla avslutningar, sommar som jul. Statligt, kommunalt, privat. Han förändrades inte. Rektorer och lärare kom och gick, lät honom hållas, för det där inuti vänligheten. För de visste ju hur det var. Att jobba på skola var att varje dag kämpa mot att balla ur. Gick man över gränsen skulle man inte bara åka ut. Det skulle bli historier om en, om utbrottet och uppbrottet. Man skulle bli den där som struntade i administrationen och betygen, som slutade gå på mötena, som slutade hålla föräldrarna lugna.

Och vissa ungar verkade ju gilla vaktmästaren. Lärarna sade sig att de värsta brukade ty sig till Janne, lärarna intalade varandra att han och de svåra fallen förstod sig på varandra, ett andrum tycktes uppstå. Och ibland hade Janne faktiskt lyckats sätta gränser, stoppa dumheter så att det verkligen tog skruv.

Lika gärna som Janne var besvärlig kunde han alltså vara lite av en hjälte. Ett uttryck som det annars gått inflation i. Ungarna lekte hjältar och skurkar till förbannelse. De ylade att de var det ena eller det andra, turades om, jagade varandra därefter. Ungarna betedde sig som om det gick att vara både och. Ungarna verkade tro att man kunde bete sig som en skurk och ändå bli hjälte.

Hjältarnas och skurkarnas skrik ekade värst i nya gympahallen. Plåtbyggnaden hade uppförts i fjol på kostnadseffektiv upphandling, med platt tak som matchade skolans funkis. Fyra meter upp från golvet gick korsade tvärbalkar mellan långväggarna: vindkryss av järn. Mellanstadiets elever lärde sig snart att via ribbstolarna ta sig ut på dessa bjälkar, hänga eller klättra i dem. Gympan spårade alltid ur av att några for upp där, dinglade i knävecken.

En vindögd adopterad unge lyckades till och med gå balansgång där uppe. Fyra meters fritt fall. Läraren vrålade i panik. Olga. Kom genast ner. OLGA! Hon var en av de värsta. En som skulle kämpa alla sina dagar genom livets obegripliga vildmark. Hon skulle aldrig ge sig, tänkte inte bli det minsta lurad. Det låg i varje axelryckning, varje suck.

Olga kunde vara sjukligt skygg lika gärna som hon försatte sig i centrum. Särskilt om något stod på spel, om det var något hon inte gillade. En vacker dag skulle hon antingen vara världsberömd konstnär eller leta pant i papperskorgar.

Balkarnas grälla röda lack gjorde dem iögonfallande. En utmaning däruppe. Det kunde man ha räknat ut direkt, sa Janne när han hörde om Olgas balansnummer. Det är ju själva höjden. Man måste sätta gränser. Han var glad över att kunna göra det.

En kväll i november ringde han efter sin kompis. En stege och en hylsnyckelsats räckte för att få slut på ofoget. Största hylsan passade, 36 millimeter. Med ett stålrör trätt utanpå spärrskaftet orkade Janne skruva loss bultarna till tvärbjälkarna, hans kompis stod nere och tog emot. De monterade ner de tunga vindkryssen.

I mörkret bakom gympahallen lade gubbarna bjälkarna intill väggen under en presenning. Glömde dem snart. Det kom några centimeter snö. Det var också allt. Resten av vintern rådde regnet. Rasterna var dystra plikter i galonjackor. Under presenningen växte en sörja av lackflagor och rost.

Nyheterna pratade om blidheten, att klimatet inte var sig likt, att en undergång hotade. Oroa er inte, tycktes nästa vinter svara. En vit famn la sig över landet. Inställda tåg och långa elavbrott. Bilarna kröp. Som om någon bortglömd bondepraktika ville visa vem som egentligen bestämde. Redan tredje december låg snön halvmeterdjup. En gul schaktmaskin vallade ihop det värsta till klätterberg. Ispärtorna sved i skinnet. I gympahallen spelades flicklaget basket, drämde bollen i plåtväggarna med öronbedövande smällar. Det blev mål och Olga tjöt Herregud! Akustiken var tillfälligt bättre tack vare det rejäla snötäcket på taket. Det gillade musikläraren, det skulle ge hans insats på julavslutningen bättre sound.

Sista skolveckan veknade kölden. Tövädret började onsdag morgon. En jul kan bli oförglömlig, inte för gåvorna, maten och stämningen, utan för sin nåd. I en droppande gryning fredagen den tjugonde december bar Janne fram bänkarna i gympahallen. Kopplade in ljudet, högtalarna knastrade friskt.

Halv tio satt alla där. Janne, sex lärare och 73 barn med sina föräldrar som var redo att ta intryck men inte bli alltför rörda.

Trängseln, summan av människovärmen, höjde salens temperatur till en känsla av gemenskap.

Julspelet var några duktiga i 3A. De berättade om Josef, Maria och de tre vise männen. De hade klätt ut sig i beiga mantlar och sjalar såsom i illustrationerna. Sedan tog musikläraren mikrofonen. "Maria" från West Side Story var ingen julsång men en av hans a cappella- favoriter. Han hade oroat sig för halsen, för snuva eller bara hesheten efter en dålig natt. Men stämman bar. Skolad i ett annat Sverige. And suddenly that name, will never be the same.

Och en skarp klocka började ringa från huvudbyggnaden. Musikläraren tystnade snopet men tryckte ner irritationen. Var elden lös ville han inte att folk skulle minnas att han blev sur för det.

De samlades på gården som man skulle enligt föreskrifterna. Ingen rök kunde kännas i den töblöta luften. Förmiddagssolen var framme, ändå huttrade många. Man skulle räkna sin klass. Innan lärarna märkte att någon saknades hittade Janne dem som smitit från julspelet.

När han sprang in i korridoren, linkade hjulbent, mot brandlarmet, var Olga och en annan liten skit ur femmans stödklass redan där. De stod vid den röda klockan, mitt i larmandet som varje sekund tycktes skada hörseln. De hoppade jämfota, för glada eller för dumma för att smita.

Janne bröt strömmen till brandlarmet och släpade i väg dem båda i örat. I solen ute på trappan blev han och de två ungarna stående som på en scen. Klungan av utrymda stirrade på dem.

Och i den lättade tystnaden steg ett lojt knakande ljud. Det som hördes var en slutpunkt. Den som vaktmästaren hade satt. Byggnaden på andra sidan skolgården hade lite i taget prövats allt värre. Nu mäktade den inte längre. Den var vid sitt yttersta, vid Jannes gräns.

En gräns som på ett ögonblick blev ett råmande gnissel. En metallisk klagan skar som en rysning in i djupaste köttet. Ny bytte julspelets skådeplats skepnad. Liksom Olga och hennes kamrat, julens skurkar och hjältar. De två som gjorde att inte en själ skadades.

Och gympahallens tak brakade ihop under tyngden av snö och föll in med ett slags tydlig självklarhet, med skolkatastrofens lätthet.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!