Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Facebookgruppernas grannsämja slår över i främlingsfientlighet

I början av 1900-talet fanns en stor oro för städernas anonymitet. Foto: MELI PETERSSON ELLAFI
På Facebook finns en mängd lokala grupper för grannskap. Foto: MELI PETERSSON ELLAFI
Dan Hallemar är medarbetare på Expressens kultursida och förlagschef på Arkitektur. Foto: OLLE SPORRONG

I lokala Facebookgrupper sprids grannsämja – men också oro och främlingsfientlighet.

Dan Hallemar skriver om grannskapets styrkor och risker.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Det är den artonde maj 1952 i södra Stockholm. 

Expressens nya förortsreporter Olle Bengtzon rapporterar under rubriken ”Nu slänger vi titlarna i Gubbängen-Hökarängen”: 

”Rektor Nils Norman har lyckats med konststycket att få de stelblyga sovstadsinvånarna att bekanta sej med varandra. Droskföraren Törnqvist, ombudsman Hebrandt, fru Lagerqvist, styckmästare Åberg, fru Tidström och alla andra, som förut på sin höjd nickat åt varandra på tunnelbanan är nu Oskar, Gunnar, Gurli, Harry, och Ruth och jobbar friskt tillsammans”. 

Det är rektor Normans friluftsundervisning som har lockat ungdomar och deras föräldrar till en lägerby i Tyresta för lite gemenskapande arbete och du-reform.

Små försiktiga meddelanden på Facebook

2018 rör jag mig under några veckor i staden genom dess lokala Facebookgrupper. 

”Sköldpadda upphittad! Återfås mot beskrivning”. 

”Glad midsommar!” – bild på blommor. 

”Någon som har pluppar till Ivar lagerhylla över?”.

Små försiktiga meddelanden om kontakt i olika grannskapsgrupper. Stelblyga sovstadsinvånare som trevande bekantar sig med varandra, småpratet som blir synligt.

 

LÄS MER – Dan Hallemar: Det här kan vi lära oss av miljonprogrammet 

 

Enligt en undersökning av OnePoll i Storbritannien 2016 önskade 70 procent av medborgarna att de kunde höra till ett grannskap. 

En tredjedel av alla kände inte alls någon av sina grannar och bara hälften ansåg att det fanns något som skulle kunna kallas en lokal anda i deras stadsdel. 

I Facebookgrupperna letar man efter dessa sammanhang. 

Nya företag som Nextdoor – som köpte upp den liknande tjänsten Streetlife och nu planerar att etablera sig i Sverige – och Scooploop, ”där grannar blir vänner”, riktar in sig direkt på grannskapet med sina digitala tjänster. 

De ”använder teknikens möjligheter för att skapa starkare, säkrare och lyckligare grannskap” eftersom ”det finns så många sätt grannar kan hjälpas åt på, men nuförtiden känner de flesta inte sina grannar”. 

I de växande svenska städerna fanns det under första hälften av 1900-talet en stor oro för den anonymitet som man menade att storstaden gett upphov till. 

Botet mot fascismen – grannskap

Arkitekten Uno Åhrén skrev i den bostadssociala utredningen 1945 om hur medborgarna ”blir en anonym atom i storstadens folkmassor, i den våldsamma gatutrafiken, i varuhusens köer, i de stora företagens massor av anställda, i de stora organisationerna, i fotbollsmatchernas och storbiografernas åskådarmassor”.

Nyckel- och triggerordet här är ”massor”. Det var 1945 och massmänniskan sågs som en av orsakerna bakom fascismen. Detta skulle botas med grannskap.

Idén om den överblickbara byn sågs som ett möjligt motgift mot både anonymitet och fascism. Man kallade det grannskapsplanering – nya stadsdelar utifrån en idé om det lokala mindre grannskapet. Det blev platser som Gubbängen och Hökarängen och hundratals andra liknande runtom i landet. 

 

LÄS MER – Dan Hallemar: Ensamma tillsammans i den obegripliga staden 

 

De nya stadsdelarna skulle, som Åhrén formulerade det, gynna ”bildandet av en demokratisk människotyp, för vilken friheten och självständigheten kombineras med social ansvarskänsla”. 

Nya demokratiska medborgare i smalhus, punkthus och stjärnhus, med gemensamma samlingslokaler – ”hem för demokratin” – och gröna allmänningar som en social väv mellan bostadshusen. 

De här stadsdelarna är som gjorda för slutna Facebookgrupper och liknande tjänster. 

Tydliga gränser – åtskilda från andra stadsdelar av dalgångar eller skogsområden. Och överblickbara. Storlek som större byar. 

"Grabbar i luvtröjor stryker omkring"

Facebook 2018: 

”Någon som saknar sin grill så finns den nog hos romerna”.

”Jag fick påhälsning av en person i går som inte förstår ditt och mitt. Körde en röd kombi, runt 20-25 år med blont kort hår”.

”Någon som vet varför helikoptern hovrar över oss igen?”

”2 grabbar i 25-årsåldern med luvtröjor stryker runt och går in på tomter”.

När man tittar ut över allmänningarna och torgen tycks allt ganska tyst och stilla men en lågintensiv oro sprids samtidigt genom områdets sociala medier. Var bor barnen som kastade sten? I höghuset? Signalement – ibland också fotografier – på möjligt hotfulla människor sprids. Administratörer för Facebookgrupperna arbetar för att navigera mellan vad som är okej och vad som inte är det.

 

LÄS MER – Dan Hallemar: Våra hem är ingen vara, Airbnb 

 

Jag pratar med en person som är väldigt engagerad i sin stadsdel men valde att lämna en lokal Facebookgrupp eftersom hon tyckte att stämningen var hätsk. Många av diskussionerna landade i att allt är invandrarnas eller tiggarnas fel. Det odlades en rädslans kultur i det digitala grannskapets småprat. 

”Ett slags lag som sa: nej. Det var en mycket kort lag. Men ganska viktig”, som P.O. Enquist formulerar byn Hjoggböles lag i "Kapten Nemos Bibliotek".

Den brittiska grannskapstjänsten Streetlife startade när grundarens svåger berättade att han inte ville knacka på hos grannarna när de haft inbrott. 

Lösningen: en digital dörrknackningstjänst, där man kunde bli medlem på bara sin gata eller i stadsdelen, allt enligt egna önskemål. I grunden också en delvis anonym tjänst där man kunde vara med som alias eller bara förnamn, utan adress. När tjänsten köptes upp av amerikanska Nextdoor blev många användare arga eftersom det vanliga där var att man angav fullständigt namn och adress. 

Den digitala du-reformen hade varit att få vara delvis anonym, allt för att våga knacka på.

Längtan efter det kollektiva

När man driver som en digital stadsvandrare mellan grannskapen och snappar upp skärvor av dessa samtal ser man snart två riktningar: stadsdelen som ett skal där en orolig värdegemenskap odlas som skydd mot omvärlden. Men också en längtan efter det gemensamma, det kollektiva.

Idén om den demokratiske medborgaren skulle under 1950- talet mynna ut i en besvikelse för de som föreställt sig denna. 

Medborgarna tycktes vilja vända sig inåt, från allmänningens demokratiska hem, mot det egna hemmet, familjen: ”Människan i grannskapsplaneringens världsbild var en kämpande demokrat, antifascist, och kollektivist, en rationell skeptiker fylld av Saltsjöbadsanda. När världens oro stillas drar han sig in i sitt skal, med radiogrammofon och bil. Det gick fort”, skrev planarkitekten Lennart Holm 1953.

 

LÄS MER – Dan Hallemar: Städerna måste börja byggas för alla 

 

Att skilja stadsdelar från varandra har i dag blivit viktigt i en stad där allt från social status, skolornas kvalitet och bostädernas prisuppgång bestäms av platsen där man bor. Nu när till och med politiker talar om platser som no-go-zoner och ditt postnummer är ditt öde, som urbansociologen Richard Florida slår fast i The new urban crisis (Expressen 22/10 2017). På Nextdoor kan man koppla ihop sitt grannskap med dem intill men väljer ”exakt vilka av dina angränsande grannskap du vill kommunicera med”. 

Men det lokala har också blivit nyckeln för att förändra stadsdelar. Facebook-grupperna är fulla av utsträckta händer:

”Pop-up-café för ett nytt Kulturhus, kom förbi på lördag”. 

”Hej alla grannar. Ta en promenad till spelbutiken som har öppet i kväll. Det finns även ett bord om man vill ta med sig fika”. 

”Nu finns det möjlighet att bidra till vår demokrati! Bli volontär på stadsdelsveckan”.

Gränsöverskridande katter

Många längtar efter en lokal tillhörighet. Men hur ser det lokala ut, var slutar min stadsdel och vad bestämmer det? Jag får syn på en möjlig position i dilemmat mellan det lokala som kollektiv styrka och som ängslig återvändsgränd.

Som så vanligt på internet finns det ett kattspår. En katt försvinner och efterlyses i gruppen. Snart dyker efterlysningen upp i de angränsande grupperna. Kanske har den genomkorsat dalgången till den andra stadsdelen? Strukit genom gångtunneln till den tredje? 

En katt, utan titel men med ett namn, fri att röra sig över gränserna och tills vidare höjd över varje misstanke. Om vi följer de bortsprungna katterna, drar ut digitala kattlinjer som korsar gränser som de, vad skulle det göra med vår kartbild över staden? Det finns grupper i Stockholm som definierar sig utifrån tunnelbanans linje, de som binder samman stadsdelarna.

När man handlar på Blocket förvandlas man till en gränsöverskridande obekymrad katt. Dörrknackningen blir inget problem. Gränsöverskridande rörelser i staden som vår tids du-reform.

 

Dan Hallemar är medarbetare på Expressens kultursida, förlagschef på Arkitektur och driver podcasten "Staden".

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!