Det är som ett extra tokigt studentupptåg blandat med lumparhistorier. Leif Elggren och Carl Michael von Hausswolff utropade mikronationen Elgaland-Vargaland 1992. De har grundat ambassader i en rad länder, delat ut pass till dem vars medborgarskapsansökningar godkänts och skrivit och skickat fakturor till statschefer och regeringar i hela världen. Flagga, nationalhymn och frimärksutgivning finns. Kungarna heter Michael I och Leif I.
När riket var helt ungt och de bägge kungarna tog båten till Tallinn med sina Elgaland-Vargaland-pass. Gräns- och säkerhetspolis sa nej, och kungarna skickades tillbaka över Östersjön med nästa färja. Ganska tramsigt. Och inte så lite grabbigt.
LÄS MER – Karin Olsson: Jag har tröttnat på konstvärldens spratt
Flört med fascism
I en smått klassisk recension (Expressen 11/3 2008) vägrade Natalia Kazmierska att köpa konstvärldens förtjusning i de coola killarnas parmesanostperformances på venetianska kyrkogårdsöar och kallade alltsammans en idiotisk fascistflört.
Elgaland-Vargalands territorium består av alla gränser mellan nationer och diverse digitala och mentala domäner. Någonstans fanns väl i början en idé om en annan, bättre värld åren efter Berlinmurens fall. En värld utan nationsgränser. Om Elgaland-Vargaland bara blev tillräckligt irriterande, skulle de vanliga länderna avskaffa gränserna mellan sig och då funnes inte längre något territorium för de den konstnärliga dubbelmonarkin. Rent teoretiskt i alla fall.
LÄS MER – Marianne Lindberg De Geer: Karin Olsson har en ytlig konstsyn
Medlemskap i FN
Den lilla utställningen på Moderna i Stockholm består av några montrar med föremål som riksregalier, monarkins officiella vin, ansökningar om medborgarskap från mindre och mer kända personer från kulturvärlden, nationens valutareserv (sedlar i den egna valutan, thaler), ansökan om medlemskap i FN och så vidare.
Tramsigt, som sagt, men rätt roligt också. Gränserna i världen har inte blivit färre det senaste kvartsseklet, tvärtom. Konstprojekt förändrar sällan världen. Men Elgaland-Vargaland är framför allt vuxna som leker. I en tid präglad av gravallvar och svartvita gränsdragningar på alla områden är det inte så illa.
Nils Forsberg är konstredaktör och kritiker på Expressens kultursida.
