Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Göran Rosenberg

Politik som matematik

Göran Rosenberg ser svensk politik koka ner till en räknetävling.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Den stora skiljelinjen i svensk politik, för den som har ett utvecklat sinne för detaljer, visar sig alltmer gå mellan olika räknemetoder för att komma fram till ungefär samma sak. Eller som Eric Schüldt nyligen (Expressen 2/5) mycket träffande karakteriserade en av de återkommande tv-"duellerna" mellan statsministerkandidaterna; "ett möte mellan två revisorer med olika uppfattningar kring en årsredovisning".

Jag har mycket stor respekt för revisorer, liksom för konsten att räkna rätt, men mycket lite respekt för dem som därmed tror sig kunna räkna ut det rätta. De som tror att det rätta går att räkna ut har i varje fall ingen användning för det som nyss kallades politik. Om politiken reduceras till en fråga om skilda metoder för att räkna ut ungefär samma sak, kan saken med fördel överlämnas åt en algoritm av något slag. Det är i så fall bara att programmera den att räkna ut de bästa metoderna för att öka tillväxten, maximera konkurrenskraften, effektivisera kunskapsproduktionen, rationalisera välfärden, stärka valfriheten och kalkylera arbetslinjens dragning mellan piska och morot.

Hur ska vi då veta vem som räknar bäst? Inga problem. Svaret heter evidensbasering och betyder att frågan om vem som har den rätta politiken kan avgöras av vetenskapen. På samma sätt som kravet på evidensbasering spridit sig från sjukvård och medicin till snart sagt varje verksamhet i välfärdsapparaten - också för potträning finns evidensbaserade metoder, liksom för matematikundervisning (även om där återstår en del att bevisa) - talas nu också om evidensbaserad skolpolitik, socialpolitik, näringspolitik, arbetsmarknadspolitik etcetera.

 

Jag läste för en tid sedan (i tidskriften Fokus) att finansministerkandidaten Magdalena Anderssons förebild under studentåren på Handelshögskolan (där studenterna får lära sig att räkna ut allt möjligt) var Gary Becker som 1993 fick ekonomipriset till Alfred Nobels minne. Becker hade utvecklat en ekonomisk teori för att räkna ut varför folk gifter sig, föder barn och skiljer sig. Detta genom att göra cost-benefit-analyser också av de mest intima mänskliga relationer, ja också av kärleken, eller vad som finns kvar av kärleken när den reducerats till en nyttokalkyl. Tanken att också valet mellan en politik och en annan är resultatet av en cost-benefit-analys ligger inte långt borta. Bästa cost-benefit-analysen vinner.

 

Jag är fullt medveten om politikens tilltagande begränsningar eftersom den i allt högre grad lever på marknadens villkor i stället för tvärtom, men politik på matematikens villkor blir i längden en död politik. Det är förvisso viktigt med ett regeringsskifte då och då eftersom långa maktinnehav lätt föder korruption, men om svängrummet för politiska skillnader reduceras till skillnaden mellan en cost-benefit-analys och en annan, är det svårt att se vad politiska idéer har med saken att göra (för att inte tala om politiska visioner).

Den amerikanske kolumnisten Thomas Friedman myntade en gång uttrycket "den gyllene tvångströjan" för en politik i cost-benefit-analysernas våld, och det var inte menat som kritik utan som en rekommendation.

Det är möjligt att Magdalena Andersson kommer att visa sig vara bättre på att räkna än Anders Borg och därmed bättre på att ta regeringsansvar (vilket ungefär är det budskap Socialdemokraterna för fram i årets valrörelse), men som sagt, med det vi en gång kallade politik har det allt mindre att skaffa.